mer eller mindre klingande språkrör för en törfiute: tids lärosatser, utan fria, lefvande organer för der gudomliga sanningen; icke munkar som lefva innelykta ioom sin klostercell ochi icke våga höja sir blick ö.ver de konfessio ella murar, som afgärdår dem ifrån andra trosförvandter, utan sådana, son kunna skilja det förgängliga från det oförgängligs uti hvarje form och likasom bien suga honung ur h7arje blomma, som innehåller något honungsämne, draga frukt af ailt för Guds rikes fortsatta tillväxt och förkofran; icke sådana, som ljusskyggt behöfva sky vetenskaperna och draga i härnad motförnufte:, utan män, som just emedan de tillegnat sig savnin gen äfven med sitt förnuft och blifvit lösgjorda frön den dödande bokstsfvens fjettrar, också kunnö möta fåkunnighetens inkast samt, såsom Aposielen säger, tillfångataga allt förnuft under Kristi iydnad. Endast dessa äro män, som kunna skicka sig efter tiden och förstå dess tecken samt, så-on; Paulus uttrycker sig, vara hvar man allt, på det ma ju skall några saliga göra. Vill kyrkan, i stället för att uppmun ra och befordra tj:nare, som fatta sivu kall i en sådan dager, tvärtom göra sig dem qviut; nå vä!! må hon det göra. Jag skall ej tigga henne om nägot nådebröd, ehuru jag redan är en äldre man samt har en husfaders både omsorger och glädje. Ty att behålla uti embetet en sådan, som hor icke kan underställa en församlings val — en förmån, som hon annars icke förvägrar den aillraringaste bland sina tjenare, så snart han ful!gjort de härför af lag föreskrifna fordringar — det är i sanning en kyrka föga värdigt. Jag har ej heller ingått uti det presterliga kallet blott för att få ett lefvebröd, om jag än, såsom andra, söker min befordran. Jag skulle heller icke hafva egnat mig åt mina mångåriga, i pekuniärt hänseende föga eller intet lönande studier, om jag ej lefvat för något förmer än mitt uppehälle. Men möjligen skall ntgon anse nyss uttalade ås:gter om det pres.erliga kallet såsom revolutionära och omstörtande i grund den kyrkliga enhet, hvilken u:gör vår kyrkas mycket beprisade arf från våra fäder. Jag svarar härtill: det gifves en högre enhet än den i det bokstafliga lärobegreppet, nemligen en enhet i andan, i tron och kärleken. Man mäste en gång lära skilja emellan det väsentliga, förutan öfverensstämmelse i hvilket ett kyrkligt samfund aldrig kan ega beständ, och det mindre väsentliga, hvari skiljaktigheter ganska väl kunna ega rum. En absolut öfverensstämmelse i lärobegrepp har visserligen varit en tanke, som spelat en lika stor som förfärlig rol i den kristna kyrkans historia, ty på denna hvilar S:t Petri påfliga stol och för dennas vidmakthållande hafva bål blifvit tända och strömmar af blod bhfvit utgjutna. Men denna tanke är icke desto mindre ett oting. Han har ej någon faktisk historisk verklighet, hvarpå han kan stödja sig; ty ifrån kristendomeos början, från sriden mellan judeoch hednskristna, som nya testamentet omtalar, intill närvarande tid, hafva läroskiljakt gheter egt rum, hvilka splittrat kristevheten uti särskilta kyrko samfund, men, detta oaktadt, snart ledt till söndr.ngar och bildandet af nya partier jemväl inom de särskilta kyrkosamfunden. Ja, om en yttre öfverensstämmelse än kunnat vidmakthållas, så vittnar sjelfva tilvaron af en dogmhistoria, huru under det skenbara stillaståendet likväl en inre rörelse och utveckling i hvarje tid har egt rum, så att, om än dr gamla lärorna, de på koncilierna faststälda dogmerna blifvit bibehållna, icke desto mindre hvarje tidsålder modifierat dem efter sina ider samt inlagt uti dem ett i någon mån nytt och förändradt innehåll. Men denna tanke, på hvars förverkligande man fåfängi arbetat, kan heller aldrig förverkligas, emedan har är orimlig i sig sjelf eller till sjelfva sitt begrepp Ty kunde Gud sjelf stiga ned iband oss och uti klara konstanta ord meddela oss den eviga sauningen, så måste nödvändigt hvarje folk, ja hvarje individ uppfatta henne på ett ohka sätt efter sin odlingsgrad, sitt lynne och sina förut fattade meningar. Ena hottentott t. ex. måste nödvändigt fatta de höga iärorna om Gud och sina sedliga åligganden på ev olika sätt mot oss på vår ståndpunkt och odlingsgrad. Men härigenom upphör strax åter enheten och en läroskiljaktighet uppkommer. Nu hör man visserligen många drifva den läran, att, om än så är och icke alla kunna tänka lika, så kunna de dock behålla sina tavkar för sig sjeifva och såmedelst fog: sig under den läronorm, som kyrkan uppstält. Men dessa tankar, dem man sålunda kan behålla för sig sjelf, kan det ej vara mycket bevändt med. Jag skulle vilja säga till hvar och en, som hyllar en sådan lära: kasta bort dessa döda tankar, dem du likgiltigt kan förvara i ditt minne, likt annat skräp som man kastar på elden och bränner upp: Låt bli att inplugga hos dina barn något som till ingenting duger, ocb som det båtar till intet, antingen mav tänker eller icke tänker det, antingen man meddelar eller icke meddelar det. Hvadhelst äu vilt kalla dessa tankar och trosläror, dem du så likgiltigt kan behålla för dig sjelf, kalla dem åtminstone icke för kristendom. Den sanning, som Jesus af Nazaruth örkunnade, och hvilken fortplantad genom hans ring: lä-jungar, åstadkom en så stor omhvälfning i verlden, är icke en sådan, att hon kan lemna liflös och kall en själ, som annammat henne. Just emedan hon är en frälsande och saliggörande sanning, kan hon ej annat än blifva hos hvar och en, som fattat henne i sitt hjerta, en kraft, hvilken drifver till hennes fortsatta meddelning och predikan och till oaflåtlig verksamhet för Kristi sak. En reli-ionskunskap eller en tro, som icke höjer dig över ett lif uti tomma passiva njutningar, som icke upptäuvder dig med kärlek och gör dig verksam för medmenniskors bästa, som icke utrustar dig med styrka att bära lidande och arm d, ja sjelfva lifvets förlust om det gäller -— en sådan religiooskunskap eller tro kan du gerna vara förutan. Hon båtar till intet, hon gör dig icke bättre eller visare, eller mer tillfreds, hon skänker dig ingen styrka uti pröfninarne eller tröst i vedervärdigheter, och är i sjelfva verket ingen kristlig saliggörande tro. Men en sådan tro, på hvilken det dock hufvudsakligen kommer av, kunna menniskor ganska väl ega — hela krisenhetens historia bär härom vittne — med ganska stor skiljaktighet i lärobegrepp. Med olika röster uppstämma luftens skaror siva hymner och samma växt, kraft framdrifver blommor med tusenfaldigt skiftande. utseende och fägring ur jorden. Så sjunges äfven skaparens lof af menniskomunrar uti tusenfaldigt olika tonarter, och på tusenfaldigt skiftande sätt tolkas de höga tankar och förboppningar, som utgöra. menniskans bästa del och eviga besittning. Endast xenom en sådan olikhet samt frihet för densamma att träda i dagen kau den religiösa odlingen skrida framåt, liksom blott genom meningarnes nötning sam: genom friheien att bära fram på fosterlandets alare hvarje tanke, som man tror kunua lända till dess väl, den medborgerliga odlivgen hos ett folk kan fortskrida och fosterlandss;nnet näras och utveckla: Ja, denna olikhet är ett vilkor, om har och en på sin olika ståndpunkt och med sin oli a fattn ng skall inna tillfredsswällelse för sin själs behof. Ea kyrka som är bygd på en sådan bred basis och gerna upp: låter sig för alla, hvilka älska Jesum och tro på honom, utan hänsyn till läroskiljaktigheter i öfrigt — och ingen basis kan vara bredare än den N. T. sjelf. Joh. 13: 35, gifver vid handen — blott en sådan syrka är stark. Endast en sådan kan blifva den atlmänna kyrkga, som förmår omfamna al!a, likasom himmelen omsluter jorden och likasom den himmelske tadren sträcker om alla sina bara sin hulda vård. Enda t en sådan egeri sig alla vilkor för sitt bestånd, sin ev:ga fortiutveckling och sin tillväxt, och endast en sådan kan hafva makt till att rycka verldea ur Jasternas och sjelfviskhetens dy; då deremot hvarje kyrka, som n nger fast vid sin ärfda bokstaf, likt skö!dpaddan vid sitt skal, omöjligt kan annat än krympa tillhopa. Hon kan ej annat än förqväfva det andlig: livet, då hon ej gifver det utrymme och fritt fält att utveckla sg. Hoa kan ej annat än alstra ev sjuklig regellöshet och s!spphet uti hela den relisiösa I fsprocessen, framkaila skrymteri och skenhelighet bos somlisa, oro, intolerins och tanatism hos ändra, insifferentism och otro hos de flests, amt ett lågt s-cdetillstånd i hela s:mhällskroppen.