ket förekomraa absoluta former och saällsyprtare ord, svåra att förstå eller gissa sig till, i noter bifoga de nödigaste förklaringarrc. Hvad sjelfva stafningssättet angår, har han i allmänhet så noga, som med ändamålet kunna förenas, följt originalerna, hvarom han fö: öfrigt i en boken förutskickad inledning sjel lemnat en nöjaktig redogörelse ooh upp lysning. B. Ett konsistorielt mål. Vi medåela bär senare delen af de underdåniga besvär, fom komminister Ignell anför öfver Linköpings konsistorii åtgärd att vägr honom rum å förslaget till ett konsistonelt pastorat (). Hr Ignell fortfar: Men ännu återstår den vigtigaste och svåraste besvärspunkten. Jag har ej endast vid uppdragen jem förelse blifvit förklarad underlägsen i meriter de i förs!sget uppförda, utan konsistorium har äfven enhälligt förklarat, att det icke vå-ar anse mig för kompetent till följe af uti mina skrifter uttalade laror, sori strida emot vår kyrkas trosbekänaelse. Det är ej första gingen jag blifvit förklarad inkompetent. Jag blef det äfven, under åberopande af samma skäl, af Stockholms stads konsistorium vid förslagets upprättande till min nu innehafvande kom ministersbeställniog. Men Eders Kongl. Maj:t förklarade i sin nådiga resolution af den 3 Sept. 1844 å mina häröfver anförda besvär, att konsistoriun: saknat skäl att af sådan orsak frårkänna mig behörighet att komma under pröfning vid försa ets upprättande, emedan jag icke varit för irrlärighet tilltalad och fått tillfälle att mig i fråga ceron: förklara. Linköpings konsistorium åter har väl företagit ett slags pröfning, sedan det likväl förut uttryck!igen förklarat, att det i kraft af nyssbemälda skål icke vågar anse mig för kompetent. Uppenbarliger är också hela Linköpings domkapitels förfarande, då det inlåter sig i ett slags jemförelse af mina meriter med öfriga medsökandes endast en advokatur, för ai ej låta sitt motstånd mot förenämda nådiga resolution tramsticka alltför naket. Jag kunde nu endast behöfva åberopa mig Eders Kongl. Maj:ts nyss anförda nådiga resolution, viss att Eders Kongl. Maj:t icke heller nu skall finna anledning att upphäfva sitt en gång afgifna utslag, då samma lagar :nnu äro fortfarande gällande. Dock kan jag icke afhålla mig från några betraktelser i anledning af detta domkapitlets förfaringssätt. Jag anmärker iördenskull underdånigst först: Det :r nu 14 år, sedan den som irrlärig ansedda skriften, min Granskning af den Evangelisk-Lutherska Trosbekännelsens förnämsta Lärostycken, utkom. Vore jag alltså ovärdig att ifrågakomiva vid förslag till pre sterlig befordran, så borde jag äfven anses ovärdig att bestrida presterligt kall. Det länder i sanning icke till heder för svenska kyrkan att låta en så ovärdig tjenare fortfara i utölningen af sitt embetc. Men jag bar under dessa många år icke blifvit ankla ad eller stäld till rätta för mina förmenta villfarelser en gång. Och detta, oaktadt jag ickegjort någon bättring, utan i mina år 1850 utgifna populära föreläsningar öfver Christendemens Hufvud äror ännou vidhåller samma läror, som i min nyssnämda Gransknng blifvit förda mig till last, samt inför stadskonsistorium i S ockholm, då jag den 14 Nov. 1843 var förekallad vill erhållande af en s. k. broderbg förmaning, uttryckligen förklarat, att jag ingenting äterkasllar. Men för det andra kan jag icke underlåta att fösta uppmärksamheten på en kyrklig prexis. En prestman må vara aldrig så notoriskt illa känd, hav må vara driovkare eller bedrifva otukt eller hafva gjort sig skyldig till hvilka laster som helst, så förklarar man bonom likväl derföre icke inkompeten: att ifrågakomma till en sökt syssla, med mindre han härf r blitvit tilltalad, eller till sit brott förvunnen och straffad. Ja, äfven om han det blifvit, förfar man vanligen varssmt och mildt med hozom samt låter honom ånyo kompetera med andra för crhållande af befordran, sedan han förhållit sig oförvitlig: någon tid. Men förekastar man honom afvikelser från vår kyrkas lära, förfar man icke på samma sätt. Den sålunda förkättrade är en kyrkligt fogelfri man. Han får ej räkna sig tillgodo den förmånsrätt, som allmänna lagen tillerkänner äfven den grö:ste brottsling, att blifea straffad först efter laga ransakning och do . Han straffas ohördan med förlust af sin befordringsrätt samt, derest han är skriftställare, med förlust af de företrädesrättigheter, som lagen tillerkänner honom för hans lärdom. Och detta, oaktsdt kyrkolagen 1 kap. 2 stadgar, at den som utsprider villfarande meningar och, uppå föregången allvarlig förmaning, sig icke rättar, vare efter laga raosakning och dom räknad för affälling — således först efter laga ransakning och dom; samt oaktadt 86 regeringsformen förslarar för hvarje svensk mans rättighet att endast inför laglig domstol, på sätt tryckfrihetsförordningen föreskrifver, kunna tilltalas och straffas för utgifna skrifters innehåll. Skall afvikelse i läran då vara ett så groft brott, att den, som förmenas hafva gjort sig härtill skyldig, icke bör tillgodonjuta laga rättegångsförmåner samt a.dra lagliga rättigheter i likhet med andra svenska medborgare och alla andra kyrkans tjenare och män? Eller skall det vara förenadt med större våda att få till själasörjare en man med erkänd gudsfruktan, moralisk gedigeohet och nit för Guds rikes förkofran, om han ock skulle afvika ifrån den kyrkliga låran i en eller annan punkt, än er uti sitt lefverne lastbar och till sin karakter okristliy och låg man? Eller skulle det lända till god ordning, båtnad och frid för kyrkan, om konsistorierca egde den rätt, som så väl stadskonsistorium i Stock holm som konsistorium i Linköping mot mig velat tillvälla sig? Den oförgätlige erkebiskop Wallin blef, medan han lefde, anklegad för afvikelse från vår kristna lära, ehuru icke så öfverljudt som jar, och åtskilliga af hans Psalmer hafva blifvit det efter hans död. Tilläfventyrs kunde han som jas hafva bbfvit förklarad inkompetent, så framt ha. behöft i konsistoriel väg söka någon befordran. Men nu fullkomligt nog om den juridiska siden af den sak jag härmed underdånigst vill hemstäli. eders Kongl. Maj:ts rättvisa bepröfvande och afdimande. Dock sjelfva det om än ringa kall, som jär innehar, och omsorgen om mitt eget goda namn och rykte ålägger mig att jemväl i moraliskt afseende sök: rättfärdiga mig. Det är ett ordspråk: den sten man spottar på blir våt. Afanklagelsens och belackelsen.: tungor vidlåder alltid någon smuts. Nogsamtbar jess fått röna det misstroende och det tillbakasättande ce iunna föranleda. Frågan om min irrlärighet har nu hvilat några år; men då ett annat konsistorium I. å er upptagit densamma, torde något hvar fråga, hvilka kätterska och falska läror det är som je drifver. Att härom ingå i någon omständlig berättelse är icke stället i en besvärsskrift. Jag vill blo: korteligen redogöra för det sätt, hvarpå jag betraktar kyrkan och det presterliga kallet. Den frågan, huru kyrkan må afskuddas sina brister samt religion och sedetillståndet förbättras och renas, har ocksi varit det hufvudämne, kring hvilket all min bokliga verksamhet har rört sig. För den, som känner något till utlandets förhållanden, kan sjelfva frågan om irrlärighet synas förundransvärd. Ty jag betraktas allmänt som en leriuage af Schleiermacher. Men Schleiermacher var icke såsom jag någon af kyrkan inom Tyskland tillbakasatt och förklenad mar, utan stod allmänt, ännu medan han lefde, uti det största anseende. Han var sin konungs vän och förflyttades ännu i sina bäsca år till pastor i Berlin samt professor vid universi.ctet derstädes. Det är då iogen man, för hvilken jag behöfver blygas, som jag skall vara lärjunge vt Hans namn vördas också i hela den protesiantisha kristenheten, Sverge måhända undantaget. M-. Schleiermacher har icke stiftat någon s. k. skola v!ler sekt. Han ville icke fasta någon vid sig utsu LIA BWeicstna allana Ach han mrvadikada AMjeror Past: me Am m m mm Lo Im FS äm Fm ms RK NNWtrMN SF mrs mm MA AMAM mm mmm mL su Oo mr AM ax tf ON -— mA Me AA MUM AA VB re CK BB rO S KR