ratur, sedeförhållanden, och efter genomlösandet af dessa språkprof eger man ofta, för sörskilta perioder af de nordiska folkens kela utveckling, en bättre öfverblick af alt hvad dertill hörer, än man eljest erhåller gecnom vanliga historiska arbeten, bos hvilka det tyvärr är ett allmänt fel att de endest taga för sig de nakna fakta och glida öfv:r händelsernas yta, utan att söka sig in i det mera på djupet liggande och för läsaren återgifva tidernas inre. En annan skulle mibända här låtit språkmonumenterna, tegra blott från linguistisk synpunkt, tala uteslutande om tungomålets successiva utbildning; man skulle äfven sålunda utan tvifvel kunna ha presterat ett aktningsvärdt arbete, min med ett alldeles specielt pedagogiskt, filolcgiskt eller estetiskt syfte; hr Brandt åter her: tagit saken litet allmännare och har, på samma gång ban visat oss språkets progressioner, låtit tiden tala till oss genom dessa samma språkminnsmärken. Och det är sålunda hars arbete blifvit — som ofvan sagdt — en bo: äfven för andra än danskar, en bok af full komiigt skandinaviskt intresse. Vi hafva endast att tillägga, att fö:fattaren med afseende på en större publik funnit lampligt att öfverallt, hvarest i det äldre spröket förekomraa absoluta former och sällsyrtare ord, svåra att förstå eller gissa sig till, i noter bifoga de nödigaste förklaringarrc. Hvad sjelfva stafningssättet angår, har han i allmänhet så noga, som med ändamålet kunna förenas, följt originalerna, hvarom han fö: öfrigt i en boken förutskickad inledning sjel lemnat en nöjaktig redogörelse ooh upplysning. B.