sebok, men det innehåller under denna anspråkslösa titel något vida mer. Det utgör sålunda på intet vig ensamt en samling profstycken af språket från olika perioder och i dess successiva utveckling, utan har författaren lagt vinn uppå att så välja dessa sprökprof, att de tillika tjena dels såsom bevis på de särskilta epokernas kulturhistoriska ståndpunkt, dels såsom en liten antologi af hela den äldre litteraturen och till en del äfven såsom en liten skatt af rent historiska aktstycken. Det är genom detta sätt att gå tillväga herr Brandt har gifvit sitt arbete ett mångdubbelt intresse, och ett sådant, hvarigenom det, som sagdt är, berörer en långt större läsekrets, än en utes!utande linguistisk handbok skulle hafva kunnat göra anspråk på. Denna första del sträcker sig från den aldre äldsta tiden (runskriftens period) till boktryckerikonstens införande; herr Brandt har dock häri innefattat äfven några prof af de äldsta tryckta saker, nemligen sådana, hvilka till bela sin så till sägandes inre beskaffenhet må betraktas ännu tillhöra handskrifternag sekel, ehuru de tillfälligtvis blefvo de första boktryckerikonstens experimenter i Danmark. Författaren meddelar till en början några valda runoinskrifter. Af dessa tillhöra fyra med bestämdhet, fyra andra med all sanno likhet, den hedna tiden, (deraf trenne från Skåne) fem från slutet af det 10:de årktundradet, och ytterligare andra fem från tiden intill slutet af 12:te seklet. Den sista af de anförda runoinskrifterna är tagen från en dopfunt i en kyrka på Bornbolm, och läsas der: jungfru Marias och flera helgons namn. Vi komma denfrån naturligen in på den Skånske Lov, hvaraf den äldsta codex är skrifven med runor; åtskilliga karakteristiska kapitel af densamma anföras, t. ex. det om Nöddeplukning), hvari bestämmes hurusom man i annan mans hägnade skog egde att samla s8å mycket nötter, som man på stället kunde äta eller föra med sig i sin hatt eller handske, hvaremot att taga mer var belagdt med två öres böter, o. s. v. Andra meddelade kapitel af den i så många afseenden märkvärdiga skånska lagen äro om Biavl, om Jernbyrd, om Markfred,, 0. s. v. I sammanhang bärmed anförer hr B. några prof äfven af den Skånske Kirkelovo, promulgerad at erkebiskop Eskild på ett folkmöte i Lund är 1162, af den äldre Själlandske Lov, Själlandske Kirkelov, den yngre Själlandske Lov, den Jydske Lov, åtskilliga ordspråk och Lagspråk, hämtade ur landskapslagarne, fragmenter af Vederlagsrätten från Knud den 6:tes ti!, af Valdemar Seiers Förordningar, af Valdemars Jordebok, af Flensborg: By:ov. Samtliga dessa profstycken af den äidre danska jurisprudensen ega, förutom sin språkhistoriska märkvärdighbet, ett stort intresse särdeles i kulturbistoriskt afseende; vi tillåta oss exempelvis hänleda uppmärksamheten på kapitlet om Trälarne ur den äldre själlandska lagen, om Fredskyssen i den yngre Själlandslagen, samtliga stycken ur den Jyllsndska lagen, m. m. De älsta spår af dansk historieskrifning, om man undantager inskrifterna på vissa run stenar, finnas i de tvenne konungaiängder. hvilka äro fogade till runhandskriften at den Skånske Lov. Äfven af dessa meddela: ett par profstycken, märkvärdigare för öfrigt i linguistiskt afseende, än i historiskt. Hr B. går derefter öfver till det äldsta danska vetenskapliga arbete man känner, nemligen läkaren och kaniken Henrik Harpestrengs Urtebögero och Stenbog (från omkring år 1300). Harpestreng yrkar på en mycket enkel medicin och förordar, att man ej på en och samma dag må taga två läkedomar,; hens föreskrifter med afseende på vissa örter, såsom Balsamus, Kaneel, Piper root, Violae, äro för öfrigt i hög grad kuriösa; Feenikael är i synnerhet helsossm för gamla män, af den afgörande grund, att buggormar, då de äldras, äta fenkol och — blifva unga på nytt. Ick: mindre sällsamt är hvad i Stenboken, berättas om vissa ädla (zerlika,) stenar, såsom Ceranius, hvilken ,faller ner med ljungeld, och är god emot trolldom, ger blid sömn och -fagra drömmarn, Cristailus, som kommer af en flod, som heter Nilus, Unio, (perla), som växer inne i en fjällfisk i Britanni land, o. 8. v. Till sina ofvannämda af. bandlingar har Harpestreng för öfrigt lagt äfven en kokbok, hvaraf här meddelas någre prof; en stor del af rätterna bär tyska namn, hvaraf man ser att det var det tyska köket, som vid denna tid beherrskade smaken i norden. Man skall steka en braxen eller annan fick och drypa jemnt en olja af mandel deröfver; när fisken är väl stekt, tager man oljan och blandar med ättika; detta blir en sauce (till annan fisk), som kallas sauce in der icght. Till Hvitmos tager man söt mjölk, rifvet hvetebröd, vispade ägg och saffran; detta kokas tills det blir tjockt och avrättas med smör och rifvet kanel. (1!) Probatum est och kan lätt försökas af hvarje husmor. Receptet till Herresy;lt är icke mindre egendomligt. D:o d:0o till diverse mjölkrätter, såsom Kaliiz. späckad mjölk och Blo.rze h mislk). Slutligen anföras äfvenledes nägra Julemeerker, af samme mångförståndige och mingsidige författare. Efter ett par fragmenter af den äldsta kända danska legend och d:o Syndabekännelse (begge lånade från en gammal på kongl. biblioteket i Stockholm befintlig handskrift af Jiarpestreng) samt ett prof af ex nyligen funnen dansk öfverfättning från det 14:de seklet af det bekanta medeltidspoemet ,Själens process med kroppen, utdrager hr B. några stycken af en annan läkebok, något yngre än Harpestrengs (förskrifvande s:g nemligen från medlet af det 14:de århundradet); dessa kurer bestå allesammans i Trollformler. en sjukdomsbebandling, som, märkligt nog, kommer allt mera i svang ju mer man närmar sig reformationstid.n. Mot näsblod har man ganska enkelt att endast läsa orden: Max. Nax. Pax. Andra besvärjelser citeras mot gikt, ögonsjuka, vattensot, vid åderlåtning, mot bölder, för att odöfva svärd o. g. V. Vi möta härefter de särskilta danska krönilarna från fiorttonde århundradet. af hvilka I