Aftonbladet – 19 maj 1857, sida 3

så bekymmerslöst, hvilkas samtal vittna or så mycken öppenhjertighet, hvem skulle tro, att dessa glade, lefnadslustige legationssekreterare och attachesr, som mötas så förtroligt, så utan spår till förställning, likväl hufvudsakligen hafva till uppgift att ömsesidigt leka kurra gömma med hvsrandra? Det är visserligen åtskilliga ef der, som ha ingenting att gömma, men så faller desto mera på de öfriges lott. Visserligen förklarade Metternich i ett hastigt öfvergående anfall f salvelse, att en diplomats förställning icke fick gå lönzre än till tystnad. Men att. detta orakel språk af diptomaternas Nestor icke städse togs srängt efter orden, ådagalägger den bekanta snekdoten om tvenne legationschefer, af hvilka den ene lika vidlyftigt som skenbart öppen? hjertigt utvecklade sina åsigter, hvarvid den aadre inföll: Nu har ers excellens så länge täckts ljuga för mig, att det kanske vore tid, att jag börjar ljuga för ers excellepa,. Man fianer häraf, till hvad grad af virtuositet den gamla Jekan kurra gömma blifvit uppdrifver af herrar diplomater, och med hvad hflig häng fvenbet de öfverlemnva sig åt detta ända från barndomen af dem värderade nöje. K. Kg. —— — En farlig kund. För någon tid sedan sög sigen af leopardirna ut ur ett menageri i Lincoln. Djurvaktaren, som var sysselsatt med burarnes rengöring, hade förmodligen glö.st stänga dörren till I opardens bur. Leoparden knuffade upp dörren och seg ut; då ban derefter fsnn n af sidodörrarne öppen, gick han ut på gården samt passerade förbi ivå små barr, hvilka han dock ej gjorde något ondt. En liten bund -eremot, som rusade fram och skälde på honom, tog hav, samt begaf sig derefter in i en tällarsal. Värden bef varse sin objudna gäst, men fana rådligast ait i största hast smyga sig undan. Snart derefter infann sig en af djurvaktarne, fattade odjuret om , nosen med en tång och förde det på detta säit tillbaka in i buren. : —