en erinran, att just den frågan j ville talaren KA söga, att VRT VE oafgjord, -förhindrad att i nåder betrakta henne såsom pd gjord; ty majoriteterna i de respektive riksstånden rmodade han vara så väl intresserade uti det stora jernvägssystemet, att de svårligen kunna emotstå autelsen, att till detsammas utförande pantsätta dt riket. Men jag vågar, fullföljde talaren, i et yttersta hoppas, att man med lämpliga vilkor söker besvara anspråken på rättvisa och billighe: emot vanlottade provinser. Såsom saken nu står, enligt K. M:ts nådiga förslag, skulle aljest de stora utländska lånen komma satt användas: 1:0 till inköp af mark för banorna, efter expropriationslagen, af de fastighetsegare, som 2:0 erhålla en förmån, en gålva af staten, motsvarande minst 25, sannolikt 50 och möjligen 75 proe. af närvarande värdet af deras egendomar, utan vilkor; 3:o att med lånemedlens användande (för såvidt de ieke stanna i utlandet för jernvägsskenor och lokomotiver etc.) i derespektive provinserna, der arbetena skola pågå, beskyddz dessa emot känning af de svårigheter, hvilka trycka andra delar af riket, der dessutom egendomsvärdet måste aftaga, i följd af de bördor och bekymmer, som dem medelst rikets skuldsättning åsamkas. Uttalande derpå sin öfvertygelse, att, om än majoritetens herrar ledamöter skulle anse skuldsättning ; allmänhet ländande till rikets bästa, de dock utan tviffel skulle vara med honom öfverens derom, at det förevarande låneanbudet, med 6 dagars betänketid, icke bör bifallas, emedan det synes bättre öfverensstämma med representationens värdighet att förs i grundlagsenlig ordving fatta beslut om och huru stort lån upptagas bör. Och hoppades talaren at det nu anförda skulle få tjena honom till benäge ursäkt för d-t han förliden lördag instämde i anhå lan om bordläggning och icke, på värderade vänners uppmaning, derifrån afstod. Med anledning af hved en ledamot på andra sidan stambanan, yttrat derom, att förevarande anbud vore att anse såsom maximuni i afseende på de vilkor, på hvilka lån kuuna erbållås, samt att det kunde tjena såsom bevis på att penningar stode att få, ville talaren emellertid erinra. att rcan i Hamburg ganska väl visste, att ett lånce anbud ej grundlagsenligt kunde på den utsatta korta tiden antagas, hvarföre sjelfva anbudets beskaffenhe betryggade anbufsgifvarne mot möjligheten att de skulle blifva antaget, hvaraf åter följer att anbudei aldeles icke bevisade, att det varit avbudsgifvarne afsigt att lemna svenska staten lån till det pris, sop i anbudet finnes utsatt. De hade såtedes ingentin; att befara, medan deras anbud emellertid här upp fylde sin dermed afsedda bestämmelse. — Slutlige: anmärkte ta!aren, att det ingalunda var sant, att. såsom hr Palander påstått, alla stater upptagit lå: för att få jernvägar. Sjelfva den från alla konstitu tionella omgångar befriade ryska regeringen hade e för detta ändamål upptagit lån, utan inskränkt sit att åt de privata bolag, som bygga vägarne, garap tera en viss räuteafkastning. He Henschen uppträdde derpå för att försvara re geringens åtgärd att till stänserna öfverlemna anbu det, hvilket hon ej egt att undertrycka, hvarefte diskussionen förklarades slutad och den koogl. skrif velsen remitterades tll statsutsköttet. Derefter föredrogs ekonomiutskottets betänkand n:r 88, : anledning af väckta frågor om ändring i d: angående fattigvården i riket gällande föreskrifter Utskottets tillstyrkande i afseende på förändrade fö reskrifter rörande fattigvårdssamhälles fördelning i kretsar eller rotar foranledde en längre öfverlägg ning, under hvilken hrr Henschen, Embring, Gahn och Lindberg yrkade afstag, dels emedan de ansågo dei fördelakt:gare för fattigvården ju större kretsar hvarj. fattigvårdsdistrikt omfattade, dels i anseende till de svårigheter de förmenade skulle vara förenade mer roteindelningeb, eom skulle bifva en källa till oändliga tvister, omöjliga ati afgöra, foch dessutom : städerna, der de anlägsnare trakterna bebos nästar uteslutande af fattiga, vara till och med alldele: outförbar. Ir Henschen ansåg fattigvården vara et statsbestyr, och erinrade, att om msn ej ville erkän na detta, utan, såsom yrkadt blifvit, ville återförs den till en kristlig kärleksplikt, borde man helt entelt upphäfva all legal fattigvård. Framför allt bord: man icke sammanbianda staten och kristendomen som vore två alldeles särskilta saker. Fattigvårder vore att förlikna vid en försäkrivgsanstalt, der er hvår geoom fattigskattens erläggande försäkrade si; om understöd i händelse af behof, och det vore allmänt kändt, att ju större en försäkringsanstalt är desto bättre gå dess affärer. Häremot geomäldes af. hrr Hasselrot, Lallersted. Wedberg, Bodell och Danielsson, hvilka talade för bi fall, att ju större krets ett fattigvårdssamhälle omfattade, desto dyrare blefve fattigvården och destc sämre blifvå de fattige behandlade. Här vore fö öfrigt ej fråga om städerna, utan 02 större sockna: på Jandet, der roteindelningen redan mångenstäde: af nödtvång blifvit införd. Fattigvården vore inger försäkringsanstalt, ty fråga vore ej blott om daglig bröd, utan äfven om vård, -tillsyn och uppfostran särdeles religiös, och man hade 5nnu ej hört att nå got försäkringsbolag tagit befattning med sådant. Man borde, i denna sak som i så mycket annat, utgå från familjen. Husfadren är den som är mest in tresserad af att hans anhöriga ej skola falla honor till last och han arbetar deremot genom uppfostran tukt, undervisning och gecom inplantande af arbetsamhet. De anhöriga å sin sida vilja ej gerna fall: husfadren till last oc sträfra derföre i det längst att draga försorg om gig sjelfva, Uti stora fattig vårdssamhällen åter, der den hje!psnde och de hjelp behöfrande ej ens till namn eller utseende känn: hvarandra, der förkolnar kärleken och tacksamheter utsläckes. De behöfvande anse sig ej förbundna ti! rågon tacksamhet, utan pocka på understöd, såsom på en rättighet. Ju mindre en fottigvårdskrets är desto närmare biir tillsynen, desto bättre tillfälle be vredes de hjelpande att hålla de hjelpbehöfvande til: ordentlighet och arbetsamhet och att i det längsta före komma, det de förfalla till ett hjelplöst elände. Ma bade dessutom redan exempel på försanlingar, der roteindelningen slagit så väl ut, att fattigvårdsbidragen blifvit ojemförligt mycket mindre pr hemman än i socknar, som hafva gemensam fattigvård. Började man betrakta fattigvården såsom ett statsbestyr och konseqvent fortginse i den riktningen till dess man finge ett särskilt regeringsdepartement för fat tigvården, blefve följden att enhvar skulle, i detta fall som j så månka andra, söka för sin granne få så mycket som möjligt ty det vore ju så mång: sem betalade, att det iogenting betydde huru mye ket man kunde kafva åt sig. Man erkände att brister förefunnos i uppställningen af utskottets förslag. men då dst redan vore af två stånd afslaget, kunde ett bifall ieko nu föranleda till några olägenheter ai dessa redaktionsbrister, utan önskade man att ståndet skulle bifalla blott för principens skull och för det inflytande ett sådant beslut kunde utöfva, då frå gan vid ett annat riksmöte åter kommer å bane. Vid anstäld votering blef emellertid utskottets förslag i afseende på denna punkt afslaget med 28 rö ster mot 14. Vid 10 I mom. angående fattigvårdsafgiftens höjande till högst 50 öre för man och 25 öre för qvinna, yrkade br Henschen afslag samt det närvarande beloppets bibehållande, då förhöjningen skulle blifva allt för betungande för de fattigare. Hr Lalderstedt yrkade bifall med afssende derå att, sedan arbetslönerna betydligt stigit, den föreslagna förhöjningen ej blefve särdeles betungande. Förslaget bifölls. De öfriga 4 biföllos utan diskussion. sm 0 EES ITA NOGT CTINDERPR Ä NTRT SER