svensk dialog låter inblanda engelska eller franska, ty vi ta för afgjordt, att herr Iran falar något af ofvanbemälda språk, och att han icke kommer att återge Shakespeare på dahomeiska, fellatahiska, matambiska eller något annat genuint afrikanskt tungomål. Spe kulationen är utan tvifvel i sig sjelf god, ty vår allmänhet har aldrig varit i tillfölle att bakom köngl. teaterns ramp beundra andra negrer än derma man sotat i ansigtet och försett med svarta handskar, hvadan säkert nör dies Iree ändtligen inträda, en så nyfiken ublik. som Stockholms, i massor strömmar till biljettkontoret, för att skattskrifva sig, hvarjemte hr Låstbom, i sin stad, torde göre goda affärer på negersvärtan, liksom hr Neumann före honom på shosvärtan. Men något oväntadt är det emellertid för patriis muxii att i det åt dem vigda tempel höra svenska repl:keras med engelska och tvärtom — en liten början till babylonisk förbistring, son torde nå sin utveckling ifall åtskilliga andre gasterande konstnärer, lockade af föredömet, finna nåd inför direktionen, ehuru de endast äro af oblandad kaukasisk stam. Att för minst nio tiondedelar af publiken det främmande språket är en ljudande malm och en klingande bjellra, torde vars med full säkerhet antagligt, likeom att inför dessa nio tiondedelar lekes kurra gömma med alla d: ovanskliga skönheter, som dremsturgernas konung nedlagt i Otbellos rol. För derne publik blir Othello hjelienien pantomim och framför allt den sannskyldige negern med ansigtsfärg, som aldrig går ur, med händer svarta utan handskar, Slutligen — hvem skulle kunna tro, att dessa unge män, hvilka ådagalögga så mycken elegavs i skick och åtbörder, hvilka endast tyckas lefva och hafva sin varelse för att fånga nöjet i flygten, hvilkas utseende är