Aftonbladet – 18 maj 1857, sida 2

ra sidan hafvet voro ännu mor än det utaf lyckan örgätna. Å Värner i Sverge af våra nödlidande landsmän, åra hjertan äro uppfylda af känslor, som irga ofd örmå uttala! Edra gåfvor adlas af minnet och mångubblas af den vänskap, som räckte dem. Boskilde ro vi; mellsn oss ligger ett stormigt haf och fem0 vintfars stöj och hvardera går sin väg mot en unkel framtid. Dock oöförgätgligt är seklernas arf; eh outplåulig är till eder vår tecksamhetsskuld. ch nu mötas vi här under kärlekens och barmher: ghetens hvita fridsfana, som förenar alla folk och örsonar alla fejder. Vi kuona då öppet emottiga der bröderliga hand, och trycka den till vårt klappande jerta, och tacka eder för denna tidens och alla tiers vänskap, och säga eder, såsom i sanning är, att enna vänskap är oss dyr och oförgätelig och omitelig; och med denna öfvertygelse skicka vi till eder ch till alla den finska nödens vänner följande oHELSNING: Vid den bebodda verldens rand Gef ödet oss ett fosterland, Det sista, der en nisosklig fot Har trotsat polens hot; Det sista, der i öde mö Europas genius bygt boj Den sista, framåtskjutna post Mot natt och död och frost. Fastän ett ringa folk, vår vakt Mot vilehstens och mörkrets makt Är mensklighetens egen strid För ljus och lif all tid. Vår seger är dess seger dock; Och falle vi, så faller ock Med 0ss ett bålverk för dess stråt På lifvets våg framåt. Och trofast hs vi fyllt vårt kal!; Betalt med nöd och död och fall Hvar fotsbredd mark vi hägnat in, Som lifvet kallar sin. Dess härd i nord si murat stark Dsr före 0:8s vår ödemark; — Det är, ortbblig; Oförsagd; Vår tasenåra bragd. Och de-öre, när polens frost 1yo stormar mot vår post Och blödande på nytt en dag Vi digaa för dess slag; Oeh när hon 0ss i fjetran bör, Den menscklighet vi kämpa för; Förutan tvekan, utan knot Vi ta dess stöd emot. Och ej med glåns och ej med guld Betala vi igen 2 skuld; Den skatt vi sökt och g6 igen; En annan skatt är den. Det är den kufvade natur, Och nya skördar derutur, Och nya segrar, nya hem För ljus och lif med dem. Från österland ech vesterland, Från Nordsjöns och från Themsens strand Och der champagnedrufvan yr I saftig ranka gryr; Från alla kom ett sommarregna Af milda gäfvor bit till hägn För hungern i vår nord, — deri Namnkunnig mer än vi. Oeh tronen gaf sitt rika stöd, Och hyddan gaf sitt knappa bröd, ch barnet gaf sin läckerbit t arma nöden bit. O, att vår tack dem kunde nå Ur djupet af vårt bjerta så Som vissna tegen doftar grön; När regnet hört dess bön! Vi bringa dem den tack, som går Ur turen bjersans läkta sår, Från bl:knad kind, ur slocknad bliek, Som lifvet återfick! Vi bringa dem det bud till lön! Att hvarje tår i vintersnön Skall mogna till ett ax, som slår I blom ur Finlands vår!