Aftonbladet – 18 maj 1857, sida 2

Islossningen 1 de rorra farvattnen. — Från Öregrund skrifves den 12 dennes: Sedan den is, som legat i Grepen, indrifvit till skärgården och der blifvit upptärd, har inkommit en förfärlig massa grof hafsis, som nu uppfyller Grepen, sättes af den starka strömmen hitin och uppfyller farvattnet mellan Gräsön och staden. — Norr om Örskär oeh öster om Gräsön synes icke vak till sjös. — Ea mängd drifis har inkommit i Ålands haf och stänger inloppet derifrån in till denna skärgård förbi Svartklobben. — Från Gefle skrifves den 14 dennes: Ännu är allijemt hoppet om sjöfartens snara öppnande härstädes afligset. Ångfartyget Prins Gustaf gjorde i tisdags sin proftur utåt skärgården och kom då ut till Eggegruad, der Jlikväl ofantliga, oöfverskådliga ismassor mötte; men sedan dess har, dess värre, af dessa utaf den alltjemt rådande nordostliga indenen stor mängd drifvits in, så att do i dag uppfylla yttre redden. Från Sundsvall den 13 Maj: Ehuru stadsfjärden och skärgården ännu äro belagda med is — vid den senare sträcker denna sig ända ut till Bråmön — lemnar dock den allt mera till värme öfvergående temperaturen god. utsigt för den qvarliggande ismassans snara upplösning, hvarefter sjöfarten, efter-hvad man hoppas, kommer att återtaga sin vanliga liflighet här på platsen. — Le Nord berättar om barketten å börssalen i Stockholm med: anledning af Öresundstul!ens upphörande och utbrister, efter att ha omnämt hrr Schwans och L. J. Hjer: tag vid tillfället hjllna tal, i en suck: den skandinaviska iden gör numera alia hufvuden rusiga (grise -tou esles; tåtes). — Helsingfors Tidningar innehåller en artikel med öfverskrift: Till den finska nödens välgsrare utom Finland, ur hvilken vi meddela följarde utdrag: I sanning, vårt folk kan mottaga deisa milda gåfvor utan den nedslående känsla, som vanligen åtföljer mottagindet af en almosa. Det har, ett årtusende:igenom, lidit så mycket, kämpat . med ett .så orubbeligt med för odlingens och den enropeiska kulturens rotfåstande ibvid dem högsta nordliga gränsen för mensklig tillvaro, att det väl en gång tacksamt, men utan att sänka sin panna och utan att:förlora tron på sig sjelf, kan mottaga det stöd, som räckes det utaf rikare folk ech af denna kulturs lyckligare förkämpar. Det finska folkets andliga mission som kulturfolk är ännu knapt börjad. Innan den kunnat vidtaga, bar slägte efter slägte nödgats bryta bygd i ödemarkerna; men den orubbliga. kraft, hvarmed detta har skett, låter hoppas, att samma folk en dag skall äfven med andens, med intelligensens skördar betala sin skuld till Europa och menskligheten. Kanske har äfven ett erkännandebäraf omedvetet föresväfvat eder, våra hungrande landsmäns ädle välgörare utom Fiolan:i ! Nöd hafven I.nog att lindra på närmare håll, och likväl hafven I sjelfmant, utan någon vår bön derom, sändt edra milda understöd Jängt till den bebodda verldens gräns vid foten af Maanselkä. Mången af eder har knapt hört den trakt af jorden nämnas, till hvilken I skickat edra gåfvor, och likväl hafven I ansett eder belönade af medvetandet att hafva aftorkat lidandets ensliga tårar och väckt ett nytt hopp i dess bedröfvade hjerta. Vänner af den finska nöden, I hafven gjort mer än det! I hbafven i den högsta norden upprätthållit en befolknings sjunkande mod, hvilken i känlan af sitt vida afskilda läge någongång kunnat förtvifla om sin framtid och förlamas i sitt brottande med polarmakterna af den tröstlösa tanken attvara öfvergifven af menskligheten. , Alle I, som så välvilligt skiekat våra landsmän i norden bröd ifrån Rysslands rika kornbodsr; — alle I, som så ädelt velat med Englands guld, och mer än med guld, med den kristliga kärlekens försonande hand, utplåna minnet af fordna fejder; — alle I, som från Tysklands, Frankrikes och Danmarks bördiga fält med gåfvor och godhet ihågkommit de nejder, der ingen drufva växer och knappast kornet gror; — emoitagen vår innersta erkänsla och varen förvissade, att edra bidrag ännu efter år och mansåldrar skola i dessa nejder lefva i efterkommandes tacksamma hågkomst! : ; Sist i raden af läoder och folk, men ieke sist i våra hjertan, sändes eder, den ficska nödens vänner i Sverge, en oförgätelig tack, . Kämpande sjelfve med behofvet i de aflägsnare delarne af edert land, hafven I utan tvekan och med den enhälligaste, den varmaste kärlek skyndat att bispringa nöden i dessa nordliga fjälltrakter, hvilka binda eder halfö samman med Europa och med oss. Från stad till stad och från by till by har bland eder maningen gått och funnit öfverallt ett villigt återsvar;. Gamla och unge hafra täflat om barmhertighetens blygsamma ära; edra ädlaste qvinnor hafva täflat med edra tappraste och utmärktaste män; edra skalder ha strängat sin lyra till minne af fordåa bröder; I hafven kallat sjelfva glädjen till bjelp för sorgen, och sjelfva armodet kar räckt sin skärf åt dem, som på an