Aftonbladet – 13 maj 1857, sida 3

ansåg förslaget särdeles olyckligt, ty ju mindre en fattigvårdskrets är, ju färre tillfällen lemnas den fattige att erhålla arbetsförtjenst, öch derigenom tvingas ock husbonde att bibehålla en person, som han ville blifva af med. Talaren anförde exempel härpå från sin förra hemort. Då på den fattigaste jorden de fattigaste hemmansegarne äro bosatta och dessa 1 allmänhet äro barmheri gast, så att de fattige der mera samlas, så skuile följden blifva, att de rikare delarne af församlingen alltid afskilde en sådan fattig del till en särskilt rote för sig. U derhållet bör vara gemensamt, men tillsynen kan och bör vara fördelad. Det obestämda i förslaget skulle föranleda en mängd rättegångar, hvilket är den olyckligaste följden af en författning. Talaren åberopade prosten Emanuelsons reservation, och önskade, att fattigvårdssamhäl let måtte göras så stort som möjligt, t. ex. omfattande ett heli bärad, emedan just obenägenheten at: lemma den fattige bostad, af fruktan för hans underbåll, skall åstadkomma ett större anial af fattiga. Hr v. Koch ansåg, att fattigvården bör ordnas i smärre kretsar, men trodde det vara vådligt att antaga, att en majoritet inom församlingen skall eg: rätt att bestämma rotarne, och ansåg talaren hr Sto!pes i hans reservation gjorda förslag vara lämpligt, samt begärde återremiss i samma syfie. Grefve Anckarsvärd ansåg, att man beträdt en vådlig bana, då man fråvträdt barmhertigheten såsom grund för fattigvården, och fann sin öfvertygelse härom grundad på andra länders erfarenhet, samt att man ej bör göra ändringar, som ej påkallas af nödvändigheten. Talaren ville hvarken göra en utsträckning till större eller en inskränkning till mindre kretsar, utan ansåg kommunen vara det lämpliga fattigvårds samhället. Med öfvertygelse om det obehöfiiga i förändring yrkade talaren afslag. Hr v. Ehrenheim. De stora församlingarne behöfva indela sig i rotar, som med nn gällande förordning om enhälligt beslut är ganska svårt. I hvars och ens intresse ligger att rote indelningen göres så, att fattigunderhållet jemt fördelas, emedan eljest klagan deröfver kommer ati föras hos landshöfdingeembetet. Anhöll, att stånde: måtte fat!a beslut och ej återremittera. Grefve Liljencrantz ansåg förslaget olämpligt, emedan enligt detsamma det i fattigvårdsoch lösdrifveristadgan uttalade grundsyftet, att befria den enskilte från inskränkning i sin vistelseort, derigenom motarbetas, och instämde talaren i friherre Raabs framstälda åsigt om de vådor, som kunde härflyta af förslaget. Hr Estenberg talade likaledes för afslag, sedaa hr v. Koch gjort en modifikation i hr Stolpes förslag. att fördelningen af roar skulle ytterligare 5 år fortfara, om de flesta rösterna inom hvarje rote sig derom förena. Efter anstäld votering segrade den mening, som yrkade afslag å utskottets förslag, med 24 röster mot 10, hvilka yrkade bifall. Plenum fortsättes i afton. Presteståndet. Till suppleanter i statsutskottet hade af elektorerne blifvit utsedda: prostarne Millen och Rundgren samt i bevillningsutskotiet doktor Isak Nordström. Inobjudningen till allmänt sammantrade för 4:de och 5:te hufvudtitlarne skall fortfarande hvila tills hufvudtitlarne inkomma; men inbjudnivgen i afseende på jernvägsförslaget blef sålunda antagen, att ståndet fogade sig efter de tvenne andra s:åndens mening. Uti bevillningsutskottets betänkande n:r 9 biföllos de flesta punkterna. Vid 37 anmärkte prosten Wåhlander och komminister Beckman, att presteståndet borde vidblifva sin mening att karaktersfallmakter skola befrias från bevillning; men doktorerna Sandberg och Gumeelius ansågo frågan vara af så ringa vigt, att presteståndet ingalunda ensamt borde drifva det till votering uti förstärkt bevillningsatskott, utan yrkade att ståndet måtte frånträda sin förut yttrade tanke och biträda de öfriga 3:ne stånden, hvilket också blef ståndets beslut. Doktor Säves förslag om skatt på hundar försvarades af motionären, biträdd af några andra talare, deribland professor Agardh, doktor Sandberg m. fl., men motsades af biskop Annerstedt, komminister Beckman, doktor Gumeelius m. fl., hvarefter ståndet med 21 nej emot 15 ja beslöt antagandet af doktor Säves förslag att alla hundar skulle beskattas med 2 rdr rmi, och skatten användas till kommunela behof. Presteståndet vidblef sin förut antagna ordalydelse uti den underd. skrifvelsen till K. M:t angående en utredning och förslag till en lämpligare fördelning af bevillningen. Derefter biföllos trenne betänkanden ifrån bankoutskottet, tillstyrkande afskrifvande utaf åtskillige enskilie personers skulder till diskontverket. Sammansatta Jagoch ekonomiutskottens betänkanden n:is 10—13, afstyrkande väckta motioner, af hr Rooth om afskaffande af husvisitationer, af hr Trägårdh om granskning utaf kongl. förordningen om oloflig införsel af varor, seglationsordningen och kongl. förordningen om tullförpassning och tullbevakning, af J. S. Wallmark om förtydligande af kongl. förordningen den 8 Mars 1770 angående rökfrihet, samt af hr Wallenberg om förändrad grund för beräkning af bouppteckningsprocent i städerna Af ekonomiutskottets betänkande p:r 88, i anledning af väckta motioner om ändringar i fattigvårdslagstiftningen, afslogs 1:sta punkten, deri tillstyrkes att hvarje rote inom ett fattigvårdssamhälle skall försörja sina fattiga, om två tredjedelar af de röstegande i sockenstämma förena sig om ett sådant beslut, på hemställan af prosten Emanuelsson, som inom utskoitet reserverat sig. I öfriga delar godkändes hvad utskottet föreslagit, och beslöt sålunda ståndet att de afgifna motionerna icke skulle till någon å:gärd föranleda. Samma utskotts betänkande n:r 89, om förändrad fördelning emellan stamrotar och hjelprotar af prestationerna till knektehållet, bifölls i den del, som afstyrker i ämnet väckt motion, men den i samma betänkande förordade und. skrifvelse afslogs, på yrkande af prostarne Millen, Emanuelsson, Landgren och Collen. Samma utskotts betänkanden n:ris 90 och 91 blefvo godkända. De till ståndet aflemnade kongl. propositionerna remitterades. Borgareståndet. Bevillningsutskottets betänkande, angående stämplade pappersafgiften, föredrogs. Vid 4:de yrkade hr Stolpe, att bilagor, som till domstolar el er andra embetsverk ingifvas, måtte från kartering befrias. Hr Henschen yrkade att stämningar ej mätte behöfva kartbeläggas. Stämning vore aemligen, enligt tsalarens förmenande, ofia ett sätt att åstadkomma förlikning och förekomma rättegång. Hrr Schenström och Hasselroth ansågo deremot, at stämningar, såsom varande resolutioner, borde karteras. Hr Stolpes ofvannämda yrkande bifölls, hvaremot äfven utskottets förslag om stämningars kartering bifölls. ? Vid den tariff för karteriogen, som utskottet uppstält, upptagande offentliga myndigheter i tre afdel ningar, beslöts, på yrkande af hr Stolpe, att vid rubriken: handlingar som inlemnas samt orden alla sndra, skulle (med afseende på beslutet om bilagor) villäggas orden ansökningar och förklaringar, sami att kartebeloppet å dessa handlingar i 2:dra afdelaingen måtte höjas från 20 till 25 öre.