Aftonbladet – 11 maj 1857, sida 2

deraf skall bli alldeles ingen följd. Jag skall tillbripga tiden mycket angenämt ända till September månad och sedan begifva mig på väger. Under de första månaderna, som följa på vår skilsmessa, skola dsgarne förefslla mig långa och ledsamma, men jag skall vänja mig dervid. Jag vet alltför väl, att emellan en karl och ett ungt fruntimmer är allt slags förhållande vådligt... Derföre skall jag ha mod att slita mig härifrån; emellertid lefva vi nära hvarandra i det djupaste lugn. Blott en gång ha vi befunnit oss i en besynnerlig ställning; jag vet icke huru. och af hvad aälednivg. Vi läste Puschkins roman Onegin, om jag icke bedrar mig, och jag kysste hennes hand. Hon drog sig något tillbaka, såg på mig (aldrig ännu bör jag träffat någbt tuntimmer, hvars blick liknar hennes; den är på en gång djup, uppmärksam och allvarlir), en hastig rodsad förgade henres biader, hon steg upp och aflägsnads sig, Den dsgen ver det mig icke begrkärdt att mer befinna mig ensam med hesne. I stället stt nalkas mig, såsom vanligt, tillbragte hon tider med att spela kort med sin man och guvernanten. Morgonen derpå föreslog hon mig att vi skulle spstsera i trädgården. i gingo igesom den på dess hela längd ända fram till den lilla sjön. När vi kommit dit, sade hon plötsligt till mig och utan att se på mig: Gör det ej mer bädanefter!s — och började att tala om annat. Jag vet icke om hon blef varse min förvirring. Jag erkänner för öfrigt, att hennes bild stir ständigt för mina fankar, och jag tror verkligen att, då jag nu fattat pennan för att skrifva dig till, är det för att fåtänka på bense och tala om henne. Jag hör stamandet af hästarne, 80mM vänfa pi mig; jag ana mig fill mina grannar. Min skusk fråger mig icke mer hvart han skall föra mig, 4