Aftonbladet – 11 maj 1857, sida 2

henne främmande; hon lifvas stilla, när urder vår läsning något stycke rör henne, och hennes ansigte uttrycker då en lyftning i känslor, en godhet, .-. sjelfva godheten. Vera har aldrig känt hvad osanning vill säga; ända från sin spädaste barndom är hon van vid sanningen; och derifrån härleder sig att i poesien synes ensamt sanningen henne verkligt skön; hon upptäcker den genast, såsom man upptäcker en bekantfysionomi, och detta är en dyrbsr egenskap, en ovärderlig lycks. Den uppfostran hennes mor gifvit henne, förtjenar i alla hänseenden det största beröm. Huru många gånger har jeg icke sagt till mig sjelf, när jag sett Vera: Ja, Goethe har icke misstagit sig; verkligen goda naturer igenkänna alltid rätta vägen, hvilken osäkerheten i deras bemödandsen än må varav. — En enda sak ör mig till förtret: hennes man är alltid med 038; men jag ber dig, intet grin! ohelga icke ens genom den ringaste misstanke vår heliga vänskap! Han är föga mera i stånd att begripa poesi, än jag är att blåsa flöjt; och likväl lögger han vigt uppå att icke bli under!ägsex sin fru; hen vill också vinna bildning. För öfrigt händer det Vera emolJanåt ait förtreta mig; ofta vill hon ieke mer höra talas om läsning, och det utan någon anledning; bon undandrar sig till och med ibland alit samtal och envisas med att brodera, att sysselsätta sig med Natarcha, att tala om matlagningen med bushållersken, eller ock står hon med korslagda armar och ser ut genom fönstret... Jag bar förmärkt, att när hon får ett af dogder infallep, bör man icke bjuda till att afvända henne derifrån; hon återkommer af sig sjelf till vårt vanliga smäprat och våra böcker. Detta röjer en viss envishet, och jag tycker icke illa om den. Kommer du ihåg, -huru det många gånger hände oas i vår ungdom att höra en ung, be