Aftonbladet – 6 maj 1857, sida 3

gården, Jag gick ut på;landsvägen, som för till. staden. Jag tycker-emsatt: gå-fort, men utan..bestämdt mål, på en storlandsväg, der ögat icke ser något slut. Det förefaller såsor om man sålunda skyädar sig för att uppfylla någon vigtig plikt. Jag hör bullret af en kalevich; som kommer mig till mötes. Skulle det icke känna vara ett besök, som ämnas mig ? tänkte jag med förskräckelse. Nej; den unge mannen med mustssechsr, som sitter i vagnen, är mig alldeles okänd. Detta lugnar mig. Isenhast, vid-förbifarten, vänder herr sig om, befäller kusken att stanna, tar höfligt af sig sin mössa och nämner mitt namn... Jag betraktar honom: det der ansigtet med mistascherna var mig icke alldeles obekant. 0 ; Ni känner icke igen mig? sade han och hoppade ur kaleschen. WO medger;. . 0c ng Kände straxt igen er. ; Några ord lill förklaring gjorde slat på min förlägenhet. Jag hade ramför mig Priemkoff; du kommer ibåg horom, vår fordne universitetskamrat. Hvad är för underligt i det, frågar du förmodligen, min kära Semen Nikolajewitsch? Priemkoff var, om jag rätt minnes, en tämligen enfaldig, obetydlig yngling, ehuru han hvarken var elak eller fullkomligt dum. Allt det der är sannt, min gode vän; men fortsättnisgen af vårt samtal skall kanhända förmå dig att förändra tsnke. Jag har med fägnad hört, fortfor Priemkoff, att ni kommit och bosatt er i vårt granskap, och jag ber er tro, att jag icke är den ende zom lyckönskar mig deråt. Får jag fråga er namnet på den person, som är så god... Det är min hustru. Er fä i Jaj hon är et af ora gamla bekanta.