Aftonbladet – 30 april 1857, sida 3

sUmanneten. ra ett besynnerugt satt har man dock örståt: att tysta och skjuta undan dessamma, med xt ord, lyckats afhålla intresset derifrån. Den har varit och är en böld, som man fruktar att vidröra. Man har blygts att taga förbindningen af detta kräftår för länet, för att blotta denna massa af orättvisa, ild och egennytta, som innefattas i kungliga och Ivitfeldiska stipendii-inrättningens historia. Och likil rörer denna fråga hvarken mer e!ler mindre än usentals personers våldsamt kränkta rätt och deas qvarhållande i ett icke sjelfförvålladt armod, uni:r pretexten af gagn för en inrättning, som alldeles frikit från sin ursprungliga bestämmelse. Historien ir föjande: På 1600-talet lefde i Bohuslän en rik en a, Marreta Hvitfeldt, som den 22 Januari 1664 testamenvs0 all sin fasta egendom, bestående af sätesgårarne Sundsby och Aby, 6 mantal, samt tilliggande :ods, 140 hela hemman, till en stipendiifond åt Gö-borgs gymnasium, på så sätt nemligen, ait deraf ull? beredas frit: vivre (libera mensa) ät 30 fattige uderande ynszglingar ifrån Bohuslän. Medlen till ie.1a senare skulle tagas af böndernas frälseräntor ch af sätesgårdarnes afgäld, hvilka borde af bönterna brukas. De sistaämde gjordes till e:t slags ileikommissarier till sina hemman, och förbehöll sig lea ädla frun, under hotelse mot öfverträdaren af Guds vredis domb, att de fatiige bonder, som odzet besidder efter min dedh, icke blifver turberi: ce beserit med usedvänlige paalegger eller arbeydev aehre end forneden gjeris til gaarderne og gaa!en3 aflinger at holde ved lige, myget mind r at jares laan af dennem til nogen anden med arbeyd, skjutsferd eller andet utillberligt af densem som .odsei efter min dsdh kunde förvaltes. Böaderaes tällning till disponenten af godset blef genom dessa attryckliga föreskrifier en gång för alla bestämd. Huru litet man emellertid respekterat denna del af estatricis testamente skall visa sig i det följande. Testamentet stadfästades af regeringen kori der-fter i alla dess punkter, och trädde i verkställighet med fru Hvitfel!ts död den 16 Nov. 1683. Vid reduktionen 1694 indrog konung Karl XI ?7,,slelar af godset; men återskänkte det under frälseätt till Göteborgs gymnasium, såsom stipendiifond it studerande ifrån Halland. Vid samma tid stäldes hela donationens förvaltning under ett kuratel, bestående af länets höfding, lagmannen, biskopen och Justitieborgmästaren i Göteborg. Just sammansättlingen af denna styrelse synes hafva varit roten till lt det ofog, som på gymnasiigodset bedrifvits, och hvilket, om man ville upprepa blott de sista 20 årens historia i den vägen, skulle öfverstiga allt hvad man i godtycklig lagskipning och egennyttig förvaltnivg har sig bekant. Sätesgårdarne Sundsby och Åby lemnades inom kort i händerna på en den tiden betydande adlig slägt i Bohuslän, och innehades af densamma till år 1815, emot en högst ringa afgift till gymnasiikassan. Den arbetsskyldighet till dessa gårdar, som ålåg bönderna på de 140 hela hemmanen, förstodo arrendatorerna att så uppdrifva och förvandla, att densamma i värde jodubbelt öfversteg arrendesumman och i lika mån ifven denna arb:tsskyldighets rätta och ursprungliga omfång. Det låter nästan som en saga, då man berättar, att år 1815 var denna arbetsskyldighet, beräknad för skötseln af 6 mantal med föga egovidd, uppdrifven till 42,840 personliga och 9840 ökdagsverken, eller tillsammans 52,680 dagsverken om året och hvaraf naturligtvis största delen var förvandlad i penningar, som strökos i arrendatorernes fickor. En mängd andra onera till gymnasiifogden m. m. hade man dessutom förstått att pålägga allmogen. Under allt detta oskäliga prejeri åtnjöt dock stipendii-inrättningen icke mera i årlig inkomst af hela donationen än 2708 rdr, hvaruti äfven alla hemmansräntorna voro inberäknade. Gjorde uppmärksamme derå, företogo sig rikets ständer vid 1810 å:s riksdag en undersökning af förhållandet, och hvilken föranledde en slags öfverenskommelse, gymnasium och allmogen emellan, om förvandlingen af den senares dagsverksskyldighet uti en viss spanmålsafgift, belöpande sig till 6 ä 8 tunnor korn per år efter hemmanens olika beskaffenhet. Denna spanmålsskatt utgjorde blott 20 a 25 procent af värdet för den förut utpressade arbetsskyldigheten, som beräknades i medeltal ändga till omkring 38 tunnor korn per hemman. För öfrigt stadgades, att hvad åborätt m. m. vidkom, skulle dermed förfaras enligt med hvad om dylik på kronohemman föreskrifvet är. Vid tillträde af hemman skulle lösen för städjebrefvet erläggas med värdet af 1 tunna korn för hvarje !, mantal. Det tyckes som genom denna anordning all oreda å ömse sidor bort hafva blifvit afhulpen. Gymnasium erhöll af sin donation mångdubblade inkomster; bönderna åter minskning i utskylderna, som på siffran bestämdes. Nu först begyntes dock det rätta sorgespelet, hvarunder väl sätesgårdarnes arrendatorer hade afträdt ifrån skådebanan; men i stället kuratelet, förkroppsligadt af dess fogde, framstod såsom den olycksbringande principen. En hvar, som är något hemmastadd uti Bohusläns inre historia, känner den ställning allmogen i allmänhet derstädes förr intog till sina embetsoch tjenstemän. De senare beherrskade den förra nästan enväldigt, och af orsaker, som vore för ömtåliga att här vidröra, lönade det aldrig mödan att deröfver anföra klagomål hos högre myndigheter. Under lenna tid gjordes gymnasiiallmogen nästan lifegen inder kuratelet och dess fogde. Redan år 1767 hade nan, genom tillskapandet af en så kallad fogdeintruktion, begynt att på bemälde bönder tillämpa egreppet landtbo och arrendator, i stället för fideikommissarie; och ehuru samma instruktion genom .815 års författning alldeles annullerades, bibehölls len likväl vid sidan af och i strid med denna seare. Med den försvarade man dessa ständigt uppepade husesyner, medthy åtföljande vräkningar, vilka störtade hundradetals familjer i elände, för tt med nya städjeafgifter rikta stipendiikassan och ,enom dervid fallande sportler tillfredsställa fogdares girighet och personliga hämdlystnad. Vid dessa usesyner förbisågos alla laga former; icke ens synenstrument lemnades. Åboer, som uppfört nya timnerhus, måste, för en brist å dessa, uppskattad blott ill 1 rdr 16 sk,, mista sin åborätt, andra dömdes erifrån emedan de ej ville reparera hus, som, till öljd af egodelningsrätts dom, skulle om några måader flyttas till annat ställe, eller att de i stället ör att reparera, uppförde nya hus, som ej hunno lifva färdige till den för reparationens verkställande tsatta tid, mångfaldiga andra, till och med ännu era kuriösa fall att förtiga, såsom t. ex. att en bo dömdes sin åborätt förlustig för husebrist å sin rannes hus 9. s. v. Och detta allt under det gymasiikassan lemnade intet öre, hvarken till husens ybygnäd eller reparation. Vräkningsdomarne från uratelet slogo ned som blixtar ibland den bestörta Ilmogen; ingen besvärshänvisning lemnades, och der aan, det oaktadt, besvärade sig på högre ort, erölls väl oftast åborätten tillbaka af gunst och nåde; en, genom anställandet af nya trakasserier, förtodo vederbörande städse att omintetgöra denna nåd,. Dessutom pålades allmogen extra bördor, till xempel den så kallade fogdeskäppan, hvarjemte id hbemmanstillträde uppburos af hvarje åbo grofva ammor under namn af städjebrefslösen och skrifarearfvode. Slutligen blef saken upprifven. Unersökning anstäldes af dåvarande landshöfdingen refve Löwenhjelm i förening med lagmannen Holwertz och biskop Bruhn, hvarvid en mängd olagligeter och förtrycksåtgärder kommo i dagen, fogden uspenderades och stäldes under laga tilltal. Målet ågick i många års tid, men huru det bandhbafdes, rhöll den tilltalade tjenstemannen sin befattning tillaka, och allt körde åter in i de gamla hjulspåren, lott med den skilnad, att man nu körde försigtigare. Under tiden hade den år 1815 på 30 år uppgjorda fverenskommelser gått till ända. Då, 1845, fastäldes den på nytt af regeringen för ytterligare 30 FAL A ÅM 2 DUR cc Mm W rn QQ