Aftonbladet – 30 april 1857, sida 2

ej godkänna en sådar sjelfvisk åsigt, hvilken innebär mera våda för samhällets framtida oberoende och välfärd, än hvad tanklösheten föreställer sig. Hvar dag hafver sin börda, beter det fullkomligen riktigt, och den kommande tiden blir lika Zitet lottlös deri, som den närvarande eller den förflutna. Allt hvad, från den dag som är, vält ras på den stundande, blir således en tilliikning i denna senares tunga; och gör man ett sådant förfarande en gång till grundsats, proklamerar det såsom en rättighet: hvar gifves gränsen? Skall icke framtiden slutligen digna under bördan af alla de omsvrger och kostnader, som den förflutna tiden hvälft öfver den, för att lätta sin egen skuldra? Det gifves i vår tanke för slägtena en sedelag, lika väl som för individerna, hvilken bjuder, att det I icke viljen andra skola göra eder, det ören I ej heller dem3 till följd hvaraf vi böre lika litet belasta våra efterkommande med bördan af våra företag, som vi skulle bafva önskat sjelfve vara nu förtyngde af kostnaden för dem, hvilka våra fäder utfört. Också ligger det så djupt nedlagdt i menniskans natur att söka bereda ett förökadt välstånd åt sina efterkommande, att den fader med skäl kallas onaturlig, som icke har sina barns välgång till föremål för sina sträfvanden och söker, äfven med egna försakelser, förvärfva åt dem en så vidt möjligt betryggad och lugn framtid. Med denna lag står det i närmaste sammanhang såsom en plikt att mäta sina företag efter egna krafter samt att underkasta sig alla de ansträngningar och uppoffringar, som utförandet deraf påkallar; således att icke utsträcka sina företag längre, än den egna förmågan och de egna tillgångarne medgifva. Detta är ingen boja -på företagsamheten, intei hinder för utförandet af det som är stort, ty med kraft i viljan hafva förmågan och tillgångarne en spänstighet och vidd, som äro otroliga. Perrupit Acheronta Herculeus labor; — det fordras ett Herkules arbete, må vara, att hinna till sitt mål; men då det är hunnet, har det ock sin belöning med sig, och verkets, bedriftens ära går genom tidehvarfven i jemnbredd med dess gagn. Hyllande dessa grundsatser och åsigter, hafva vi icke kunnat annat än gilla de uti alla riksstånden väckta motionerna, att statsutskottet måtte först afsluta statsregleringen, innan andra stora anslagsfrågor företagas till afgörande. Det måste nemligen vara af yttersta vigt att känna, hvad tillgångar staten verkligen eger, sedan de stående utgifterna för sjelfva statsmaskineriet blifvit bestridda; ty först efter inhämtandet deraf är man i stånd att kunna med någon tillförlitlighet bedöma, till hvad belopp medel finnas att tillgå för nya behof eller företag för det allmännas räkning. En sådan föregående utredning bör äfven verka till häfvande af det rus, den svindel uti jernvägsplaner, hvaraf, eget nog, sjelfva regeringen hos oss tyckes hafva gripits mer än mängden af de enskilte. Statsutskottet tyckes äfven inrymra inom sig ett flertal af dessa berusade, och dess riksgäldsafdelning har derföre, utan vidare undersökning af statens tillgångar, velat tillstyrka rikets ständer att besluta en jernvägsbygnad, som under denna statsregleringsperiod skulle erfordra en kostnad af 31 millioner riksdaler riksmynt, hvartill medel skulle anskaffas genom jån för statens räkning. Utskottets majoritet har redan till största delen godkänt detta förslag och är således färdig att draga vexel på framtiden genom en skuldsättning af nära 30 millioner nu genast samt inleda på en bana, hvaraf det är omöjligt. att förutse slutet, men der perspektivet visar på en utgift af några hundra millioner. — Utskottsafdelningen stöder sig på rikets ständers beslut vid förra riksdagen, att penningar till statens jernvägsbyggnader borde anskaffas genom fonderade statsobligationer; men beloppet, som då var i fråga, utgjorde endast 5 millioner rdr bko, och statsverkets tillstånd lät motse möjligheten att (såsom äfven skedde) icke behöfva upplåna dem, eller åtminstone, att snart kunna betala skulden, om den icke kunde undvikas. Heltannat är nu förhållandet, då det gäller en upplåning af till er början c:a 30 mill. rår rmt, och man vill få ett system af jernvögar faststäldt, som beräknas att för sitt utförande erfordra 115 millioner, och hvilket genom räntor och årliga tillskott för banornas och trafikens underhållande torde komma att medtaga mer än 400 millioner, oberäknadt kostnaden för de ytterligare jernvägsanläggaingar, hvarpå, för att nyttja riksgäldsafdelningens så ofta begagnade uttryck, provinserna hafva billiga anspråk. Det är fördenskull nu mer än någonsin angeläget att göra den strängaste beräkning af en sådan skuldsättnings inverkan på nationalvälmågan äfvensom af landets förmåga att bära den. Ty staterna hafva ingen rätt att göra sig urarfva samt vältra ifrån sig skulder, som en föregående tid obetänkt åsamkat sig: de dö icke såsom individen, och hvarken ärfdabalk eller konkurslag gäller för dem. En årlig utgift af kanske 12 millioner för jernvägarnes underhåll och anläggningskapitalets successiva afbetalning, med ränta derå, förutsätter ett med 240 millioner förhöjdt nationalkapital för att denna utgift skall kunna bäras, utan att sjelfva landets kapitalförmögenhet tillgripes, och såledeg att ett utarmande blir följden. Ligger det någon gannolikbet uti, att på 13 år vårt lande produktiva kapital kan vinna en sådan tillväxt? Att sjelfva jernvägerne icke kunna räknas dit, är klart, så länge de icke förmå underbålla sig sjelfva samt dertill inbringa större eller mindre del af räntan ä gin anläggningskostnad; och buru ator del af det utrikes upplånta kapitalet stannar inom landet samt inzär i dess näringslif, är omöjligt att bestämma. Antages det äfven till 70,400,009 eller hela det beräknade anläggningskapitalet minus kostnaden för den materiel och de eff.kter, som behöfva för anlöggningens utförands införskaffas från främmande land,