Aftonbladet – 29 april 1857, sida 2

bli bestamadt nekande. Jacob von lyboe är en af de mest lokala, och då i åtskilliga andra stycken, t. ex. den politiske Kandestöber, Don Ranudo di Colibrados, Jean de France m. fl., de komiska hufvudkaraktererna med all sin nationella färg dock i betydlig mån äro grundade i den allmänt menskliga naturen eller i vissa bestående egendomligheter, så äro de dårskaper, som hufvudsakligen gisslas i Jacob von Tyboe, af en mera temporär och öfvergående art. Ehuru den storskröflande soldaten är en gammal komisk typ, och redan Plautus i sin Miles gloriosus och Terentius i sin Thraso (uti vEunuchua,) gifvit förebilder härtill, så har Holberg gifvit sin Jacob en alldeles speciel prägel, som har afseende på dåvarande förhällanden i Danmark. För att rätt kunna uppfatta den effekt, som detta stycke gjort och ännu -gör i Danmark, måste man erinra sig detta lands ställning till tyskheten. I början af förra århundradet var danska hofvet helt och hållet tyskt; aristokratien var eller affekterade stt vara tysk; armån bestod af genom värfning sammanrafsadt folk, i spetsen för hvilka stod en hop mestadels tyska äfventyrare; de utmärkte sig genom sin råhet och sitt håntulla förakt emot alla som ej buro vapen, och emot alla som talade danska; de betraktade sig samt och synnerligen såsom adelsmän och lade ett von framför sina namn — en sed, som trots allt ogillande och all satir ännu bibehållit sig inom danska armån, så att man der finner t. ex. von Sörenssen, von Christofersen o. s. v. En och annan beskedlig dansk, som ville dölja sin snob-natur (för att begagna ett modernt uttryck) under ett fashionsbelt manår, imiterade så godt han kunde de tyska fasonerna, och dette, så väl som hvarjehanda kälkborgares och betjenters bemödanden att visa prof på en tysk erudition, egnade sig särdeles väl för att ställas i sin sannskyldiga komieka belysning, och den satir, som i stycket finnes inlagd, har ännu alltjerot, till följd af förbållandena, en viss praktisk tillämplighet i Köpenbamu och faller der i god jordmån; då den deremot hos oss måste bli i många fall obegriplig och karikatyrmässig. Likaså utgöra Köpenhamns universitetsförhållanden och den korporationsanda, som inom den lärda republiken derstädes den tiden uppenbarade sig samt de ständiga kollisioner, som der egde rum mellan det militäriska och det akademiska ståndet och hvilka understundom föranledde väldiga sammandrabbningar och bestormande af Regentsen (en ännu befintlig stor byggnad i Köpenhamn, der ett större antal studenter åtnjuta fri boning tillika -med ett visst penningunderstöd) — någonting för oss tämligen fruömmande; och en stor mängd i hög grad roliga häntydningar på dessa förhållanden ha antingen redan blifvit af bearbetaren borttagna eller gå förlorade för största delen af de svenska äskådarne. En mängd karakteristiska antydningar om dagens tillstånd, händelser och herrskande meningar äro helt och hållet förspilda eller missförstås. Så vidt vi kunna finna har öfversättaren understundom alltför enkelt skurit bort hvad som genom en liten lokalisering skulle kunnat göras begripligt och bibehålla sin komiska kraft. Emellertid finnas i detta stycke många allmänt komiska elementer och så väl personer som uppträden bli icke så karrikatyrmessiga, om man bjuder till att se dem i sin rätta betydelse och i sitt verkliga sammanhang. Den satir, som finnes i Jacob von Tyboe, var för skarp och träffade åt alltför många särskilta håll, att stycket vid sitt första uppträdande (redan år 1724) kunde vinna bifall. Holberg hade här med ett mod utan like angripit löjligheten hos de två klasser, som voro tongifvande för ögonblicket. Specielt ådrog han gig sina embetsbröders vid universitetet brinnande hat för den teckning han här hade gifvit af det lärda skråväsendet med dess pedanteri, högmod och skolastiska grälsjuka. Först omkring 20 år efter Holbergs död, på 1770-talet, upptogs detta stycke för allvar på danska teaterns repertoire, mottogs med oerhördt bifall, och har sedermera der bibehållit sig bland de Holbergska stycken, som mest slagit an. Härtill har i väsentlig mån bidragit det mästerskap, hvarmed stycket blifvit utfördt. Först Schwartz och sedermera Frydendshl såsom Tyboe samt Kemp och sedermera Lindgren såsom Peer utbildade för dessa båda roler en traditionelt fortlefvande typ, hvilket äfven är fallet med madame Gjelstrups framställning af Pernille. I allmänhet anser man i Danmark, att man näppeligen på den danska scenen sett ett så fulländadt spel i den borgerliga komedien, som just i detta stycke. Att fordra, det våra skådespelare skulle i allo tillegna sig dessa sceniska traditioner, synes oss innebära en orimlighet, och ett försök i denna riktning skulle utan tvifvel fullkomligt misslyckas. Då Holberg gifves på en svensk scen och i svensk drägt, torde en viss frihet böra lemnas åt den artistiska uppfattningen, dock så att denna icke kommer i kollision med de bestämda karaktererna i stycket. Detta senare torde kunna sägas om br Dahlqvist, ehuru, såsom vi förut antydt, hans spel icke saknade ett visst intresse. Hr Dahlqvist framställer i sin Jacob von Tyboe en viss ridderlig natur, hos hvilken tron på sina bedrifter blifvit till en fix id6 och som all sin löjlighet blir djupt tragisk; det är nera riddaren af la Mancha, som synes sväfva ör hr Dahlqvists blick, än den godmodiga lanska spidsborgeren, som med all gewalt vustar upp sig tillen martialisk bålstorhet, och rån hvilken skrytet, utan all hektisk öfveretning, framväller med en omedveten humor; let blir mera en främmande och sydländsk öreteelse, än det danska fåret i lejonhud, den slandske Löve, såsom Jesper karakteristiskt allar honom. För vår del känna vi ingen, om här skulle kunna på ett tillfredsställande ätt fylla Jacob von Tyboes parti, om icke nöjligen en person; som dock egnat sig åt