Aftonbladet – 28 april 1857, sida 2

valde han då trenne lejon, deribland det ifrågavarande monumentet vid Pireus hamn, och inskeppade dessa följande år 1688 till Venedig. Det iriska marmorlejonet uppstäldes här på högra sidan aft den stora triumfport, hvilken leder in till arsenalen, ett af de andra på motsatta sidan såsom pendant. I Venedig erhöll det grekiska marmorlejoset pnart samma berömmelse som förr i Pireeus, och blef af tusentals resande beskådadt och beundradt, utan att dock i långliga tider någon bemärkte, att på lejonets båda sidor fanns en inskrift af högst egendomlig art. Upptäckten häraf tillhör en man — i hvilken vi äter träffa en svensk — vid namn J. D. Åkerblad, sårom lärd icke obekant och särskilta repriser begagnad inom den svenska diplomatien (legationssekreterare i Konstantinopel 1795, ehargå daffeires i Haag 1802, död i Rom 18:i9). Under en vistelse i Venedig (något år mellan 1797 och 1799) tog Åkerblad naturligtvis äfven det pirzeiska lejonet i skärekådande, och han famn dervid, hvad som hittills undgått alla beskådares blick, att på bildens begge sidor var en inskription, den Åkerblad genast förklarade vara en — runoinskrift. Han författade häröfver en särskilt afbandling, som intogg uti det i Köpenhamn då utkommande Skandinavisk Museump (för 1800, 2:dra delen), åtföljd af tvenne plancher. Åkerblad hade funnit omisskänliga bevis för att han här verkligen hade runor för sig; oaktadt inskriften var af tidens tand högst betydligt utplånad, kunde flera runor dock ännu tydligt igenkännas, och de karakteristiska slingorna voro i synnerhet synliga och omisstydliga för hvar och en, som förr sett runoristningar. Huru emellertid förklara, att runor blifvit ieskrifna på ett marmormonument, hvilket från urminnes tid haft sin plats