Aftonbladet – 28 april 1857, sida 2

i en grekisk stad? Åkerblad uppkastar sjelf åtskilliga gissningar, dem han dock åter förkastar, men hänleder slutligen uppmärksamheten på väringarne och deras vidt utgrenade expeditioner. En fransk antiqvarius, dHancarville, med hvilken Åkerblad hade meddelat sig, ville förklara inskriptionen som pelasgisk; men ei annan fransman, de Villoison, hvilken i Åkerblads upptäckt hade funnit ett synnerligt intresse, ansåg sig af det lilla han kände af runor och det gamla nordiska språket berättigad att i allt sluta sig till Åkerblads egen mening, och uttslade äfven detta offentligt i en Paris 1804 tryckt afhandling. Upptäckten af inskriptionen på marmorlejonet från Pireus hade för öfrigt blifvit ett åvnement inom den lärda verlden, och efterhand uppträdde allt flere och flere fornforskare med mer och mindre resonnabla gissningar rörande den verkliga arten af densamma. Italienaren Luigi Boasi utgaf 1805 en skrift emot Åkerblads version och sökte likeom d Hancarville att göra inskriften till pelasgisk; filologen W. F. Rink ville ha den till gammalgrekisk ; den i runskrifter mycket hemmastadde dansken Arendt, som år 1809 gjor de från Paris en fotvandring till Venedig blott för att bese marmorlejonet, förklarade inskriften med bestämdhet för runisk; tysken von der Hagen examinerade inskriptionen 1816 och erkände den äfven för att snarast likna en runoristning, till hvilken mening slutligen äfven Wilhelm Grimm slöt sig i sitt arbete Uber deutsche Runen. Hvarje försök att definitift slita tvisten var och förblef emellertid fruktlöst eBå länge man icke egde mera noggranna afteckningar att gå efter, än dem Åkerblad lemnat, hvartill dock ändtligen år 1833 kom en i Täbingen utförd och i ett konstblad derstädes publicerad litografisk teckning af lejonet och inskriptio