Aftonbladet – 25 april 1857, sida 2

omgaf Ludvig Filips tron, innan kort skulle urdergräfva den. Han anmärkte, att legitismen icke mera var något parti, men endast en fraktion utan djupare: politisk betydelse. För republiker var Frankrike ännu ingalurda moget. Skledes återstvd för detsamma endast valet af en napoleonid. Man ken alltså antaga som tämligen gifvet, att den af Paris, Yonne, Charente och Koriika valde depute raden redan då hade kejsartronen ganska fast i ögonsigte. Vd den tid, då Napoleon I nämdes tiil general för itaiienska armen, voro hans kumskaper, hans beläsenbet icke betydligt vidaträcktara än hvarje annan ung officers, som med goda insigter nyligen utgått ur ett militärläroverk och sedermera i erfarenhetens skola fått tillfälle att tillämpa dem. Men i kraft af hans snille, på hanms kärnafulla språk gjorde hos -honom, hvad som hos andra blott skulle varit fåkumnighetens oförsynthet, ett lifligt intryck. Han afbandlade matematik med Lagrange och Laplace, metafysik med Sieyes, akaldekonat med Chenier, teater med Talma, folkrätt med Daunon, och alla hörde honom med uppmärksamhet och intresse, ty äfven der åtskilligt var honom dunkelt eller åtminstone ej fullt klart, lyste ban upp det med en blixt af sitt mäktiga snille. Napoleon III deremot hade erhållit en ytterst vårdad uppfostran, egde betydliga språkinsigter, hvilka han sedermera under ott kringirrande lif blef i tillfälle att uppöfva till fullkomlighet och var i besittning af en ansenJig teoretisk kunskap i krigets konst, den ban, under general Dufours TA dning, grundligt inhämtat. Som mar sf hög bildning stod således brorsonen framföre farbrodern, eburu denne senare egde i sitt utomordentliga snille tillgångar, dem den förre, mindre rikt begäfvad, endast i mindre mått