Aftonbladet – 23 april 1857, sida 2

sig. dess trefaldiga rekryteringssätt, a ,ärfvade och indelta soldater nemiigen MIC YN kar han dock nödvändig. samt bevärilig, PåPen CC. mån förbättra den heten ef att i väsentlig, emedan annars värfvade soldatens ställniag, Cr torde ut denea källa till rekrylstiog De omr gon torka i anseende till de dä Tha, avnierbjudas; han ånger ock lämpligt, äl? sonstjensten bestrides ai värfvad trupp, gem ej af indelt elier beväring. Den indelte soldatens belägenhet är jomförelsavia betydligt förmånligare, ehuru den reycket omvexlar efter roteoch rusthillets olika beskaffenhet i olika provinser, hvsrföre densamtna i möjligaste mån borde jsmnas. För att ytterligare förbättra dem indelte soldatens ställning, förordas den s. k. tobaksskillingens tilldelamde äfven på roten, hvilket nu sker blott under mötet; dess indragande torde då raed framgång kuana begagnas såsom första straffgrad, samti sedermera ljus och mörk arreåt 4isom stegring. Det förnedrands prygelstraffets afskaffande pä yrkas ifrigt, säväl i anseende till orimligheten af dess bibehållande för fäderneslandets försvarare, då det för verkliga förbrytare är upphäöfdt i allmänna lagen, som för inkonmsoqvensen deri, att hela den manliga befolkningen, hvilken enligt nämde lag maturhgtvis äfven är derifrån befriad, icke desto min-) dre under heja 5 års tid, d. v. es. under beväringså!derm, skall vara underkastad möjlighe :en af desa undergåseade. Beväringsiden är hos oss vida riktigare genomförd än i de flesta andra länder, der den stående armån utgöres af det yngre manskapet, men hvad vi kalla beväring (ersättning, förstärkning) af det äldre; hos oas eger motsatsen rum, emedan stammen, den indelta ar mån, utgöres af medelålders män, men bedväringen af ynglingar. För att utkommenderas i krig borde beväringen hafva uppnått 122 års ålder; de yngre akulle användas som besättningar och rekryter. Den stående armåns inlanteri bör enligt förf. blott till hälften uppblandas med beväring, och detta, a) emedan ej större armå bör underhållas, än som är nödvändig för Sverges försvar, h, emedan de öfverskjutande krafterna böra bänvisas till flotten, medlet för Sverges politiska betydenhet, c) emedan det icke utskrifna manskapet då ej undandrages fredliga värf, och d) emedan då armån kan välja sitt manskap och afsesnde göras på barmhertigheteförhåljanden. Dessa åsigter kunna vi ej iallo giila. Eoligt förf:s mening skulle hela armån vid inbrytande krig således blott uppgå till 45,000 msn, hvilket är slldeles otillrsckligt för Sverges försvar. Hvartill det tjsnar att hops mera folk på flottan, då densamma redan har sig anslaget tre gånger så mycket roanskap, som den eger fartyg till, kan ej heller inses, alla öfriga skäl deremot ober :knade. För öfrigt tillråder förf. fastställandet af en bestämd siffra för storleken ef hvarje beväringsklass, som bör uttagas, Häri kan visserligen synas ligga någon inkonseqvens, emedan då ej alla blifva vapevöfvade; men armån är ej någon militärisk uppfost-ingsanstalt, utan en försvarsanstalt. Det förberedande at ungdomens krigiska uppfostran bör redan vara undangjordt i skolorna, så att allt besvär ej må komma på stem och befäl, hvilket då blir alldeles otillräckligt. Gymnastiken i vidsträcktare mening är hufvudmedlet för denna förberedande militäriska uppfostran. Tyvärr finnes densamma icke alls vid folkskolornsa; vid elementarläroverken blott till hälften, emedan lärarne äro så dåligt aflönade; vid universiteterna har dem en rent privat natur. Utom gymnastiken, hvilken under form af våre förfäders gymnastiska lekar äfven bör öfvas af allmogen på söndagseftermiddagarne, äro skjutöfningar (skyttegillen) af väsentlig nytta. Uti dessa yrkanden instämma vi obe tingadt. I afseende på infanteriets beklädnad, anses den nya munderingen både krigisk och ändamålsenlig. Deremot borde manskepet öfver allt tillåtag begagna egna gkodon emot glitmingspenningar. Den nuvarande kapotten torde ej vara alldeles lämplig; on god kapott bör vara stor och skyiande, uten att vara tung; tät och af fast tyg, men snart bli torr. Den nu bruklige pieckelhufvan utdömes med rätta; hufvudbonaden bör vara lättare, ja exempel anföres på hela fölttåg, utförde i mössa; det enda skäl pickelhufvams få återstående anhängare kunna förebära för dess bibehållande, nemligen dess egenskap att skydda emot hugg, vederlägges på grund deraf, att detta är en bisak, som bögst sällan förekommer, då det deremot är hufvudsak, att hufvudbonaden ej trycker usder marscher, som nu är förhållandet. Förf. anser vidare, stt soldaten i allmänhet bör erhålla större matportioner, än som nu är fallet; sårom bekräftelse härpå anföres förhållsndet under Gustaf II Adolf, hvilken gaf betydligt mera, än nu gives. Beväpningen bör vara något ändamälsenligare. Vårt nuvarande infanterigevär är för tungt och klumpigt, kunde vara lättare och förfärdigadt af bättre ämne. Reflade gevär torde bloti vara nödvändiga för skar skytiar; deremot är det slätborrade ännu tillräckligt godt för twraljörer och linieinfanterister. Men om det refflade geväret gifves åt tiraljörerna (en tredjedel af nämerären), såsom nu synes vara meningen, så måste det äfven gifvas åt det öfriga manskapet, emedan man måste täaka sig möjligheten af aflösning eller strid i samma linie, då det vore oriktigt att tvenne sorts gevär förefunnes; de senaste uppfinningarne synas i betydlig mån underlätta det refflade geväcets allmänna införande, Deseutom tillrådes asläggandet af faschinsknif i stället för sidogevär, samt i etället för bandtleren, hvilka trycka axlar och bröst, bälte om lifvet för patronkökets bärande, såsom redan begagnas af norrmännen och hos oss äfven af sappörerna, äfvensom i allmänhet svart remtyg ; stället för det hvita, hvilket i krig både är vårt att hålla rest och lvcer för Mycket.