Aftonbladet – 18 april 1857, sida 2

konservatismens djerfvaste förhoppningar. Och likväl tycks artikelförfattaren ej hafva gjort sig reda för hvad en den tidens Cour dAmour eller Jury dAmour ville säga. Vi hänvisa honom i detta fall till Reynouards: Cart daimer et les Cours d Amour eller till: BRecherches sur les prerogatives des Dames chez les Gaulois, af Rolland, och han skall finna att den jury, hvilken hade att afkunna domen öfver hvar och en, som satte dessa rättigheter i fråga, stundom utgjordes af damer och riddare, stundom endast af damer, ända till sextio till antalet, en under alla tidehvarf fruktansvärd areopag, och som utan tvifvel bör resa sig lika hotande för artikelförfattarens inbillning, som det hjernspöke af trettio blåstrumporn, hvilket helt nyligen föresväfvat Ernst Ludvigs eldiga fantasi. Se här hvad Reynouard söger om ofvannämde hofrätt: Dessa domstolars utslag hade ingen annan makt än opinionens, emedan de icke utöfvade något slags tvång; men de voro icke dess mindre ganska mäktiga... Och i dessa med barbariet närbeslägt-de tider bidrogo de i väsentlig mån till civilisationens framsteg ra. m. Emellertid torde artikelförfattarens mening, då han önskar vädja till denna dorästol, lätt kunna blifva missfratådd, ty man kan ej bestrida att dessa sextio damer innehade just en af de positioner, bvilka man med helig fasa motsett den svenska qvinnan komma att eftersträfva, såvida de så kallade galna frihetsidgerna, komma att göra sig gällande, nemligen att de voro så godt som justitieråder, och det just i de frågor, hvilka ansågos vara ganska allvarsamma af den tidens gentlemen — riddarne. Qvinnans rättighet att råda öfver sig sjelf och sin egendom är en sak, som ur moralisk och religiös synpunkt icke kan förnekas. Vi behöfva blott uppställa för oss den frågan: