Aftonbladet – 17 april 1857, sida 2

än de blifvit försatta uti en mera betryggad etällning. Ni skall kanske megifva, bäste hr Ernet Ludvig, att det vore väl, om hvarje gång England åtagit sig en svagare makts försvar mot en starkare, och fråga uppstår att lemna den svagare i sticket, det i engelska kabinettet funnes: en Essex för att föra ett dylikt språk och en Elisabeth för. att lyssna till detsamma. Vi skulle för vår del dröja reed att stämpla hoaom såsom lumpen. Detta om hr Ernst Ludvigs faktum mn:r 2. Han fortfar sålunda: Essex bragte genom olydvad och dåliga anstalter sin armå på Irland till undergång. Ja, visserligen; Essex begick misstag på Irland, det är då tämligen allmänt erkändt. Men skedde detta till följd af några sådana egenskaper, eller till följd af några sådana bevalkesegrunder, gom flöcka hans namn inom historien? Detta är åtminstone icke historiens eget vittnesbörd. Tvärtom var det genom sin egen ridderlighet E:sex förleddes att alltför godtroget lyssna till de försäme irländarnes försåtliga och af egennyttan dikterade råd, att uppskjutz anfellet på rebellhöfdingen Tyrone till en annan ärstid, hvilket just utgjorde Essex hufvudsakliga misstag. Nu till hr E. L:s nästa faktura: Då Essex såsom general och statsman rättvisligen anklagades, kröp han som hycklande älskare till den tldriga Elisabeths fötter för att tigga om hennes nåd.v Detta, bäste hr E. L., är ej så alldeles öfverensstämmande med sanningen, som man bade rätt att vänta af ett påstående, som framträder med det stolta anspråket att vara ett bistoriskt faktum. Vid det tillfälle hvarpå ni. hänsyftar, då Essex vid sin oförmodade återkorost från Irland kastade sig: till Elisabeths fötter, var han ännu älldeles icke anklagad, tiggde derföre troligen icke heller om nåd.