Aftonbladet – 15 april 1857, sida 2

5 j staten utan banken, som omedelbart komver att indraga silfret genom det utländska inet, men banken kan göra detta lika lätt m riksgäldskontoret. Då det emellertid ej r blifva banken utan staten, som bör ikläda g de stående utländska lånen, så är — om tet här förutsatta förhållandet skulle fortfara och staten således skulle få alla de nödiga onderna inom landet, men en penningkris iktidrgt uppkomme — detta ett tecken, att ien af staten utfästaie räntan är för hög. Den bör således i denna händelse nedsättas 43 eller 4, procent, hvarigenom det vormala och naturliga förhållandet snart åter skall inträda. Som tiden mellan våra riksdagar för öfrigt ej är lång, så komma ständerna snart tillbaka eh kunra då sjelfve föreskrifva och vidtaga le anordningar, hvilka förhöllandena kunna påkalla. Att så väl fullmäktige i riksgäldssontoret som i banken böra lemnas friare änder än bittills, att efter omständigheterna vandla, följer af sig sjelf, en frihet, som dessutom skötandet af stora affärer alltid måste etinga sig. andra siden anee vi det särdeles vigtigt. tt en del af fonderna upptages inom landet ;eh att således staten för detta ändemil, till n början åtminstone, äfven om den möjligtvis skulle kunsa få penningar en fjerdedels orocent billigare utomlands, utfäster en ränta, som kan locka ä!ven inhemska kapitslister tt i våra jernvägar nedlägga en del af sina zapitaler, ty endast derigenom kan hos na:ionen väckas och lifvas ex spersambetsanda, som om möjligt bör gå i bredd med det stora företaget. Uteblifver denna och millioner häftigt och handlöst dragas in i landet och kastas ut i allmänna rörelsen, så kommer helt säkert, till största mebn för nationalvälståndets utveckling, det förökade, opåräknade kap talet att ge anledning till en besinningslös somsumtion, en öfverhandtagande pjutningslusta, som i längden skall utmatta oss och omärkligt, men småningom göra oss, äfven under djupaste fred, till byte för rikare och sparsammare grannar. Hushållning är källan tiil oberoende och frihet för individen så väl som för sambället, och det är ej nog, att vi lemna våra efterkommande jernvägar i arf, vi böra äfven se till, att denna fördel ej blir köpt på bekostnad af hvad som för dem är af ännu större vigt, deras frihet; v: böra se till, att vi för detta arf ej göra dem skattskyldige under främmande, att vi ej göra dem till utlandets legodrängar. Det kapital vi sjelfva genom sparsambet kunna nedlögga i jernvägarne är åter ett varaktigt arf, för hvilket kommande slägten skola tacka och välsigna oss. Det blir således från denna synpunkt af synnerlig vigt, att räntan på statsobligationerna till en början ej sättes för låg, på det att de må blifva begärliga äfven för svenska allmänheten och att de fördelar, sådana obligationer i mångfaldiga hänseenden föra med sig, men vid hvilka vi icke nu kupna uppehålla oss, äfven af denna allmänhet må blifva kände och värderade. Ger man sig blott tid och icke för en obetydlig räntevinst för ögonblicket genast vänder sig till utlandet, så blir staten snart i tillfälle att genom en ränteförvandling nedsätta den ursprungliga högre räntan, när jernvägarne förökat vär nationalrikedom. Blir ingen eller någon betydligare del af de utgifna obligationerna qvar inom landet, så komma efter vårt förmenande de indragna 130 millionerna att fara öfver oss, på sätt vi förut benämt det, såsom en störtsjö, som bortsopar mänget bestående välstånd och mången befintlig välmåga. Såsoa härmed i sammanhang stående och någonting ganska väsentligt betrakta vi för vår del äfven, att lånet, så framt det ej, i likhet med våra hypoteksföreningslån, ställes på bestämd amorteringstidy med lika afbetalningar för hvarje år, upptages utan. kapitalbund, för fylleri ett svin o. 8. v. Fenicierna, som bekant är, en nation af grosshandlare, började likväl att under dessa omständigheter finna kassaförvaltningen alldeles för invecklad, särdelea i. tider. af boskapssjuka, och började, förelysta af Lydiernas expempel, att mera allmänt slå mynt. Samme herrar uppfunno, till lättnad i deras köpmanskorrespondens, stafningskonsten, en konst, som blifvit grymt vårdslösad af åtskillige bland deras kommersiella efterföljare. Numa Pompilius, om hvilken den anmärkningen må oss tillåtas, att det icke är svårt att regera, då man har nymfer, som dervid erbjuda sina bona officia, erhöll, bland andra vedermälen af Egerias ynnest, det största bland dem alla, då hon, som utan tvifvel stått i någon beröring med den feniciska börsens magnater, lärde honom konsten att göra penningar. Sedan dess har denna rättighet varit ett regale och vedermäle en godkänd myntterm. Det är dock icke Numas fel, att åtskilliga konungar — vi hafva ofvan nämt Fredrik den Ende — låtit slå underhaltigt mynt, och att åtskilliga myntmästare skaffat sig öfverdrifna vedermälen. Dock är: härvid att anmärka, att dessa den äldsta forntidens mynt voro af jern och således icke kunde ådraga sig en så allmän beundran och tillgifvenhet som deras efterföljare i guldoch silfverrustningar. För pappersmyntet stå vi deremot i skuld hos de nu så illa haändterade kinesarne, hvilka, omkring år 800 efter vår tideräkning, började i allmänna rörelsen utsläppa med kinesisk bändighet afskalade, svartmålade stycken af trädbark, till formen dels runda, dels aflånga, de der först stävmplades af myntmästaren och sedermera i cinober af chefen för det himmelska rikets penningeväsen. Ett eget förhållande egde dereraot på senare tider rum i Kurdistan, der man till skiljemynt begagnade sig af. gamla, i jorden funna grekiska, romerska och persiska mynt (Niebuhrs resa). Det är emellertid lyckligt, att! inga myntsamlare finnas i Kurdistan; i annat fall. skulle de åldriga, rara