Aftonbladet – 11 april 1857, sida 5

RIKSDAGEN. Anföranden i borgareståndet om riksgäldskontorets åtgärder för upplåning af de för jernvägsanläggningar erforderliga medel. Vi meddela här hr Lallerstedts anföranden i detta ämne, afgifoa under diskussionen i borgareståndet den 11 sistl. Mars i anledning af statsutskottets utlåtande angående riksgäldskontorets förvaltning under den sedan sista riksdag förflutna tid. Då vi lofvat att återkomma till denoa diskussion, sedan protokollet blifvit justeradt, välja vi företrädesvis dessa anföranden, emedan de fullständigast utveckla de anmärkningar, hvartill fullmäktiges i riksgäldskontoret förvaltning gifvit anledning. Vi hade ärnat att på samma gång äfven meddela hr Björcks an förande, som å andra sidan innehöll det utförligaste Öörsvaret för de klandrade åtgärderna, men måste för närvaraude afstå derifrån, emedan detta yttrande icke ännu blifvit tillgängligt såsom justeradt. Hr Lallerstedt anförde: Jag vet väl, buru svårt det är att vinna gehör för ahmärkningar, då de gälla rikets ständer sjelfve eller deras ombud. För någon tid sedan yrkade jag, att detta stånd måtte ogilla direktörernas i Malmö lånekontor försummelse avt ställa sig till efterrättelse rikets ständers dem gifna föreskrifter, men utan framgång. Då jag nu går att framställa anmärkpivgar mot de åtgärder riksgäldskontorets fullmäktige vidtagit eller snarare försummat att vidtaga för ioförande af det vid senaste riksdag beslutade fondsysiem, hoppas jag icke, att man åt dessa anmärkningar skall skänka större afseende. Det skall dock icke bindra mig att draga fram dem. Då man inom detta stånd icke iakttager någon öfverdrifven skonsamhet mot regeringen, är det icke klokt att drifva allt för långt undssendet för ständernas fullmäktige, som på sätt och vis kunna betraktas såsom deras egna ministrar. Jag vet väl, att riksgäldskontorets fullmäktige i förevarande fall söka förskansa sig bakom ett i kontorets reglemente intäget stadgande, hvars tydning man vill göra så inskränkt som möjligt. Så vida man icke är alltför ömtålig om fullmäktige, är dock denna förskansning ganska lätt att slå omkull, ty berörde stadgande innebär icke hvad man deruti velat finna. Dessutom och då man har det anspråk på regeringen, att hon skall iakttaga rikets sannskyldiga nytta, synes det mig icke vara orimligt, att på ständernas fullmäktige i någon, om ån ringa mån ställa ett sådant anspråk. Jag öfvergår nu till en granskning af fullmäktiges frågavararde åtgärder. Som man vet, faststälde ständerna vid slutet af senaste riksdag grunderna för det beslutade fondsystemet, och föreskrifterna derom ntogos i det för riksgäldskontoret då utfärdsde reglenente. Sedan kontoret i anledning häraf infordrat kommissariatets yttrande och detta blifvit afgifvet, veslöto fullmäktige, att hos regeringen anhålla om uppysniog rörande det ungefärliga beloppet af hvad som inder åren 1855 och 1856 för jernvägsbygnaderna erordrades. Medan fullmäktige väntade på denna uppysning, bvarmed det var alldeles öfverflödigt att bevära regeriogen, då de beviljade anslagen voro af tänderna till beloppet fullt bestämda, sysselsatte sig allmäktige tidt och ofta med hvarjebanda småbeyr. Den 9 Februari inhämtades kommissariatets slåtande angående bestridandet af de förökade göroål, som den förestående upplåningen skulle för ontorets tjenstemän medföra. Detta utlåtande föreades vid fullmäktiges sammankomst den 2 Mars; nen fullmäktige kunde då i hufvudsaken ipgenting