Aftonbladet – 9 april 1857, sida 2

än passagerarne lättast och hastigast kunde begagna sig af detta enda återstående räddningsmedel. Endast kapten förblef qvar på vraket jemte Harry, Lisette, Tiff och barnen. Ännu kunde dock några rymmas i båten. Se så, skynda barav, sade kaptenen och grep hastigt Lisette och kastade ned henne i båten helt enkelt blott emedan hon var närmast till hands. För Guds skull tag barnen me,, sade Tiff, för mig är inte rum, men detär också detsamma. Gå ni bara ombord och tag väl vård om mina fattiga små lamp, sade han och knuffade Harry fram mot relingen. Barnen voro redan nere. Harry sprang mekaniskt efter och kapten följde honom; båten var full. Ack! tag gamle Tiff med! käre, tag honom med! skreko barnen och sträckte armarne efter sin gamle trogne vän. Sätt ut, gossar! båten är full, ropade väl ett dussin röster; och båten lossades från skeppet och slungades ut bland skummet och fradgan af de sjudande bränningarne, medan den, än försvinnande än åter visande siz på toppen af en skumhöljd våg, drefs närmare och närmare mot land. Då Harry och de andra kastade en blick tillbaka, sågo de en jättelik grön våg komma mäktigt brusande, skakande sitt hvitskummiga hufvud. och lyfta vraket som hade det varit ett äggskal och sedan slunga det i tusen spillror mot de hvassa klippskären. Detta var allt hvad de förnummo, till dess de sjelfva våta och drypande, men ännu vid lif, kastades upp på en sandbank. En hop folk som samlat aig på stranden förde, med en vid dylika tillfällen vanlig vänlighet och gästfrihet, de genomdränkta och utmattade skeppsbrutne till sina kojor i grann