Aftonbladet – 6 april 1857, sida 3

tens bestämda indragning, utan endast efter K. M:ts ombepröfvande om lampligheten deraf. Hr 0. M. Björnstjerna besvarade det mot hans yttrande anförda. Hr C. A. Mannerskants. trodde, att man lagt för liten vigt på skiljandet från krigsdomstolarne af allt hvad som icke ensamt rörer krigsmakten. Ville hafva en annan andra: instans än krigshofrätten, och ansåg derföre utskottets förslag till skrifvelse vara bäst, såsom minst bindande. Hr RB. T. Cederschiöld trodde att lagen bätire tillämpas, om flere lagfarne sitta i domstol, än tvärtom såsom i krigsdomstolarne. -Anförde som exempel derpå lagmansoch rådsturätterna, hvilka af detta skäl indrogös. Då vid krigsrätt dömes icke blott öfver militära personer, utan äfven öfver civila,fså vida de äro inblandade i militärmå! såj vore af vigt att öfverdomstolen utgöres af flere lagfarna. Men för bevarande af enheten, ville talaren att militärmålen måtte öfverlemnas till en afdelning af Svea hofrätt med biträde af militära ledamöter. Grefve E. Sparre framstäldevigten af det beslut ridderskapet och adeln komme att fatta. Hr Cederschiölds förslag vore en omorganisation af krigshofrätten, om hvars antaglighet talaren ej ville yttra sig; men talaren hade i sitt förslag omsorgsfullt undvikit att på något sätt påpeka för K. M:t hvad han bör göra, emedan K. M:t på sin upphöjda ståndpunkt bäst bör kunna bedöma huru ifrågavarande domstol bör organiseras. Frih. Creuts ansåg, att en domstol borde vara sammansatt af sakoch lagkunniga, till vinnade af oväld i målens behandling; redogjorde för motiverna till sitt förslag och förenade sig med hr Cederschiöld. Grefve N. Gyldenstolpe bade. förut icke yrkat något i afseende på utskottets förslag; men förenade sig ou med grefve Sparre. Betänkandet .afslogs och grefve Sparres förslag till skrifvelse antogs. Ekonomiutskottets betänkande n:r 68, afstyrkande väckta förslag om åtgärder, för att den tjenande och så kallade arbetande klassen må hafva penningar afsatte för sin ålderdom, bifölls, sedan -hr P. G. Billen utvecklat sina motiver för motionen. Ekonomiutskottets betänkande n:r 69 angående styrelseoch förvaltningsverkens organisation föredrogs derefter. Hr Åkerman. Det åsyftade målet har varit länge önskadt och vore väl värdt uppoffringar. Hittills hafva endast partiela förändringar skett. Men tal. trodde, att man genorå ett bifall till betänkandet skulle villa sig med den tro, att genom den föreslagna komitån komma det önskade målet närmare. Betraktade man noga den svenska grundlagen, så skulle man finna, att den tillkommit under påtryck af flere olägenheter, samt att man deri sökt förverkliga en stark konungamakt jemte en utbildad folkfrihet. Till hvilka smådetaljer detta ledt anförde tal. som exempel, hura representationen sysselsatt sig med en registrators arbete, samt huru, då en lineal kroknat och blifvit oduglig, dess ersättande med en ny kunnat ske först efter besigtning samt anordning af dertill erforderliga 24 skillingar. Tal. trodde enda påföljden af förslaget blifva en möjlig indragning af presidenterna, och att departementscheferna skulle ytterligare öfverhopas med göromål, ehuru man Eerkänner att de redan nu äro för mycket öfverhopade. Den åsyftade förändringen skulle ej kunna erhållas utan en ministerstyrelse, hvarvid embetsmännens sjelfständighet skulle förloras. Tal. biföll dock, på det man måtte lära sig inse, hvilka svårigheter möta för uppnående af det mål, hvartill man syftar. Grefve C. H. Anckarsvärd erinrade att frågan alltsedan 1809 ofta förekommit samt till och med föranledt nedsättandet af ett särskilt utskott och derpå departementalstyrelsens införande. Biföll betänkandet med undantag af den begärda komiten, af hvilken tal. ej hoppades något resultat. Hr Dalman ville upptaga några af hr ÅAkermans yttranden till besvarande. En ministerstyrelse vore i strid med grundlagens nuvarande innehåll, men departementalstyrelsen vore ett närmande till detta mål, som man endast gradvis bör söka uppnå. Trodde att utskottet otvifvelaktigt handlat rätt deri, att det ej begärt alla kollegiernas upphörarde. Detanförda om osjelfständigheten vore väl ej på allvar menadt, och den omständigheten, att ministern ej skulle kunna känna alla underlydande, trodde tal. ega rum med hvar och en, som tillträder en chefsplats, utan att hafva genomgått sjelfva embetsverket, och hade äfven träffat anmärkaren sjelf. Enligt det föreslagna skulle en närmare beröring för chefen med underlydande kunna ske och förändrade examina för inträde i embetsverken blifva en följd. Biföll. Hr Gripenstedt fann vid förevarande förslag nödigt att besvara två hufvudfrågor: den ena, om en ändring är behöflig och nyttig, den andra, om den utförliga organisationen är öfverensstämmande med våra srundlagar. Den första frågan hade talaren besvarat vid 1844—45 årens riksdag och sedermera under deltagande i statsförvaltningen erkänt behofvet, och vidhöll det utan förbehåll, hvilket talaren fann så mycket angelägnare att offentligen förklara, som hans yttrande till statsrådsprotokollet den 3 Oktober 1856 blifvit missförstådt och tydt derhän, som skulle talaren anse den nuvarande organisationen vara god. — Men han hade ansett, att ett borttagande af de förvaltande verken ej kunde ske utan en fullständig omorganisation af hela systemet, hvilken åter ej kunde ske utan förberedande åtgärder, samt att, då förhållandet vore sådant, en lönereglering ej deraf borde fördröjas. Förebråelsen vore oförtjent såväl af regeringen som talaren sjelf, till hvars departement detta dessutom icke hörde. Det vore så mycket orimligare att sätta denna fråga i samband med löneregleringen, som ifråsavarande reform fordrar den omsorgsfullaste omigt och grundlagsförändringar måste föregå. — Den andra frågan måste besvaras efter organisatiooens större eller mindre omfattning. Ea svårighet dervid är, att man väl insevt behofvet och yrkat en förändring, men ej vill underkasta sig le konseqvenser, som ovilkorligen deraf följa. Två nedsatta komitåer hafva på denna frågas u:veckling aft det inflytande, att de uttalai grusdsatsen af mivistersiyrelse, i fall en sådan förändring skall kunna ke. En sådan styrelse har man snsett inverka på mbetsmännens oberoende, och har man ej heller inskat en sådan, hvilket äfven i betänkandet finnes ittryckt. Talaren fruktade (och lade vigt på detia rd), avt man härvid kommer att möta större svåigheter, än man beräknat. För att finna dessa och le utvägar, som kunna begagnas till deras afhjelande, yrkade talaren bifall, hvarjemte han ville annärka, att åtminstone de under senare åren nedsatte somiteer ledt till resultater, som varit gagneliga, då örslag af dem eller med ledning af dem blifvit utirbetade, och dels redan vunnit, dels, som talaren wppades, skola vinna ständernas bifall. Hr L. J. Hjerta trodde, att omfattningen af reorsanisationen ej behöfde vara så stor, som man föeställer sig. Ville i förbigående anmärka om exemlet med linealen, att sådana svårigheter ej stå i amband med organisationen, alldenstund regeringen an till dylika utgifter och något mera anvisa exensmedel. Talaren trodde, att den klagan, som örtz öfser långsamheten i embetsverken, till en del erott deraf, att man förblandat de förvaltande med je lagskipande verken. Ginge man till grunder, så kulle man finna att långsamheten ligger i arbetsrdningen, hvilken af regeringen kunnat afhjelpas. in organisation trodde talaren ej kunna föranleda ill indragning af andra tjenster än de lägsta och iligen presidenternas, men deremot torde visa sig