Aftonbladet – 4 april 1857, sida 2

de honom såsom en ung hind och han stupade i öknen. ; Här hördes ett allmänt utrop af fasas: Dred gjorde en rörelse för att sätta sig hed, men förlorade jemnvigten och föll; och de sågo alla nu, hvad de ej förat märkt — ott sår i hans bröst ur hvilket blodet framvällde. Hans hustru sjönk. ned vid hans sida qvidande i ett högljudt utbrott af sotg. Men han höjde handen och teckräde åt henne att vara lugn. Stilla I såde han, pstilla! Det är nog. Se jag går till vittnena som. ropa natt och dag. Den lilla kretsen stod omkring honom stum af bestörtning och fasa, Clayton Var den förste som hade sinnesnärvaro nog att falla på knä och söka stämma blodet. -Dred såg på honom med-de stora ögonen fulla af en öfvernaturlig glans. . Allt.är öfver Isade han. Han förde händön lugnt till sin sida och kände det fråtnvällande blodet, Han tog deraf i handen, kastade det uppåt — utropande i vild energi med den gamle profetens ord: 20 jord — jord —-jord1 Betäck ej du mitt od In Bakom de duakla skogsmasforna gick. nu solen ned i hefrlig prakt. Fela hörar af lätta sväfvande skyar, som under dagen akridit fram öfver himlahvalfvet stilla och silfverhvita, genomträngdes nu den ena efter den andra af det roziga skimret och blefvo hvar och en en ljusbärare uppfyld med eterisk etrålglang. Ochifoglarne sjöngo som alltid utan att ekrämmas af de menskliga sorgernas gripande veklagan. Det blef tydligt för hvar och en inom den lilla kretsen,att han, som mäktigsre är än alla jotdens Kungar, närdade sig dem, och att dan herrliga Bestaltz hvilken så länge lefvat ibland dom, rik på helsa och krafter, nu stod vid förvandlingens yttersta gräns. :