Aftonbladet – 2 april 1857, sida 2

och att anse dem för oråkelspråk, som känner sig fästad vid. honom; med tacksamhetens och tillgifvenhetens band, eller kanske förlamad af fruktan, vill ej, kan ej, näns ej, vågar ej ställa. honom till ansvar, utan bär tyst och tåligt det kors, som sålunda blifvit henne pålagdt: Det finnes inga statistiska tabeller fver de arma offer, som sålunda förblödt i tysthet, men jag fr tar, att deras tal är legio. : Jag vågar derföre påstå, att qvinnan, med alla sina svagheter, brister och ofullkomligheter, oftast skulle kunna förvalta sin egendom lika väl som den nu blir förvaltad, stundom bättre, ehuru stundom utan tvifvel äfven sämre. Större rättigheter medföra högre plikter, och den myndiga qvinnan skulle genom större uppmärksamhet på sig sjelf, genom att rätt uppfatta den mer oberoende plats, som beviljades henne i sambhällslifvet, göra sig värdig det förtroende man visat henne. Hon skulle derigenom lära känna sina affärerg tillstånd och ej af okunnighet frestas att lefva öfver sina tillgångar. Hon skulle sjelf kunna välja medel att förstora sitt kapital, och medvetandet af, att hennes framtid till en del berodde på ett dylikt val, skulle förmå henne till försigtighet, Hon skulle ej mer känna sig bunden, då hon ville vidtaga några förändringar eller förbättringar i vården af sin egendom. Hon skulle väcka till lif mången slumrande kraft i eitt eget bröst, ty vi veta ofta ej hvad vi duga fill, förr än nödvändigheten tvingar oss att anstränga vår förmåga. Ja, bon.skulle blifva lyckligare och bättre, ty andras högaktning adlar vårt eget väsende. Och hvarföre skulle ej den ogifta qvinnan ega lika stor förmåga att sjelf förvalta sin egendom, hvarföre ej vara berättigad till samma privilegier i detta fall som enkan, om det ens lönar mödan att kosta några ord på en dylik inkonseqvens i vår lagstiftning? Kanske vore hon till och med bättre i stånd att vara sin egen förmyndare, ty då hustrun, van