Aftonbladet – 31 mars 1857, sida 2

nu då lyckan vändt honom ryggen, beslöto de att hämnas sin tvungna uxdergifvenhet. Jim Stokes bar i synnerhet agg till Harry för det denne en gång med värma yttrat sig angående lågheten och grymheten af det yrke han bedref, och han var: derföre blott så mycket villigare att deltaga i: den föreslagna jagten. En morgon samlades der siledes på gården vid Canema en stojande menniskormassa, hvars yttre i allmänhet liknade hvad vi kalla landstrykare — halfrusiga, gudlösa, liderliga som harpyerna, hvilka slogo ned ofver JEneas gästabud. Tom Gordons enda företräde framför de öfrige var, att uppfostran och börd satt honom i tillfälle att, då han behagade, antaga en gentlemans språk och hål!ning. Men han hade tillräcklig råhet för att finna sig bäst, då han fick vara såsom en af dessa. Tom bar änvu armen iband; men som bristande energi aldrig varit hans fel, stod han redo att stiga till häst för att anföra sin trupp, hvilken svärmade omkring på gården skrattande, svärjande och drickande whisky, som utdelades i öfverflöd. Hundarne, tvifvelsutan de minst djuriska af hela sällskapet. sleto ifriga och o:åliga på sina koppel. Tom Gordon steg upp på verandan och harangerade likt gamla tidens fältherrer: sin t:upp innan striden började. Ni äro på god väg att göra er ett namn inom samhället, gossar,, sade Tom. Ni ha redan uträttat några goda verk; ni ha gifvit den der gamle skenhelige presten en smakbit af den sanna orthodoxa läran, som kan tjena honom till varning för framtiden, och ni ha gifvit den Jångnästa Skinflint ljus nog för att inse sina villfarelser., Här afbröts han af ett allmänt skratt, och flere röster upprepade: Jo — lit på det! skulle mest tro det! tänker han har aldrig bestått sig sjelf ensån