Aftonbladet – 28 mars 1857, sida 2

Clayton ej kände, som veta huru man bör! behandla dem, som förolämpa gentlemen., Och :som veta : att straffa abolitionistiska renegater, hvilka undergräfva våra institutioner, sade en annan. i Ahl! sade Clayton kallt, I veten hvad det är att vara fega goket, kan jag förstå; ty ingen, som ej är feg, smyger sig illistigt ötver sin fiende och slår honom. bakifrån. Jag blyges öfver er, gentlemen; men fållföljen er afsigt, om I så behagen, Ertförsta anfall har urståndsatt mig att röra min högra arm. Viljen I ha mitt ur eller min börs, så måsten I göra er besvär att taga dem sjelfve, såsom röfvare vanligen pläga. Det hånande förakt, som yttrade sig i dessa sista ord, tycktes väcka ett ohejdadt raseri hos den tredje ryttaren, som ännu ej talat; och med en grof ed höjde han åter käppen med en hotande rörelse. Slå en sårad, som ej kan försvara sig — det är er värdigt! sade Clayton. : Denna gång fälde slaget Clayton maktlös till jorden, och Tom Gordon, följande che! valeriets lagar inom Södra Karolina, kastade sig genast ur sadeln, störtade sig öfver sin försvarslöse fånge och slog honom slag på slag i hufvudet. I detta ögonblick fäldes våldsverkarens högra arm af ett slag från en osedd hand och nedföll afbruten mot hans sida, Bragt till ytterligaste raseri af smärta och ilska, utbrast han i en skur af eder och förbannelser, som pennan nekar att återgifva. I detsamma hördes en dof stämma från skogen: Ve den förrädiske, blodlystne mannen ! Hvar är den skurken? Tag fast honom ! skrek: Tom Gordon; Smällen af ett bösskott och en kula, som hven rätt öfver hans hufvud, svarade från träsket. Från närmaste skogssnår hördes en annan röst, som Tom igenkärnde såsom Harrys: