Ekenomiutskottets betänkande i anledning af väekta motioner om ändring af den uta: regeringen år 1855 utfärdade landshöfdingeinstruktion ttorde möjligen i morgon förekom ma till afgörande åtminstone i preste-, borgareoch bondestånden. Våra läsare hafvs förut fullständigt inhämtat innehållet af der motion i ämnet, som blifvit på riddarhuse: väckt af hr F. W. Dalman, och ha sig äfven bekant, att motioner i enahanda syftning blifvit afgifra i borgareståndet af hr Ekholn och i bondeståndet af Matts Persson från Stockholms län, Daniel Danielsson från Jön: köpings län oeh Per Östman från Westernorrlands län, Tiilika har man haft tillfälle tag: kännedom om den diskussion, som vid remissen af motionen på riddarhuset blifvit förd. Troligen hafva många efter genomläsninger af berörde motioner och debatt redan bestämt sin åsigt i frågan, hvarföre, och då betänkandet, hvilket i allo afstyrker nämde motioner, ieke innehåller några andra skäl för ett sådant afstyrkande än dem, som innefattas i landshöfdingen Sandströmers uti Aftonbladei förut tryckta anförande på riddarhuset, vi icke torde hafva af nöden att här vidlyftigare upptaga dessa. Den anmärkning, som i främsta rummet och sågom vigtigast bhfvit framstäld, rörer stadgandet i instruktionens 66 att, då landssekreterare eller landskamrerare beträdes med fel eller försummelser eller mot landshöfding visar vanvördnad eller ohörsamhet, saibt derför ställes till åtat inför vederbörlig dorastol, landshöfdingen eger att, i händels: omständigheterna det påkalla, emellertid skilja den tilltalade från tjensten; hvilket stadgande, enligt motionärernag förmenande, strider ej mindre mot den äldre landshöfdingeinstruktionen af år 1734 än mot allmänna lagen i 1 kap. 7 Utsökningsbalken samt 36 regeringsförmen, som innehåller, att de, som bekläda domareembete, äfvensom alla ickeförtroendeembetsmän, ej kunna förutan ransakning och dom från sina imnehafvande sysslor af konungen: afsättas. Utskottet har till en början sökt visa, at: den i 1734 års instruktion för landshöfdingar stadgade rätt att suspendera landskamrerare, i fall hans brott det förtjenar, utmärker att dermed afses en sådan suspensionsrätt för hans underlåtenhet att 2 allmänhet. uppfylla de gemom instruktionen bestämda åligganden. . Emot detta utskottets skäl hear en reservant. hr Thom6e, ganska riktigt anmärkt, att, enligt det af utskottet sjelft änförda stadgande i den äldre landsböfdingeinstruktionen, landshöfdingens rätt att suspendera efter vanlig tolkning varit inskränkt till de fall, då uppbördsbrist förekommit; ty bade lagstiftarene mening varit den, stt landshöfdingens makt i nämde hänseende skulle utsträckas till alla de fall, då annan förseelse i tjenst kunde in: träffa, hade någon anmälan i kammarrevision — d. ä. kammarrätten, som endast har att befatta sig med uppbörd och redogörelse st statens medel — icke kunnat ifrågakomma, alldenstund åtalet i så fall icke bort anbäggiggöras i kammarrevision, utan i hofrätt, såvidt frågan angått landskamrerare. Vi tillägga, att den gamla instruktionen medgifver suspension för intet annat fall än brott. då genom vårdslöshet någon afsaknad förorsakades kronans. Då egde landshöfdingen angifve saken hos kammarrevisionen, samt suspendera endast tilldess svar hunne ankomma, huruvida brottet sådint förtjente. Fråga var följaktligen hi