Kongressen har beslutit en tele graflinies anläggning emellan Washington och San FranCisco. Uti Kansas ba nyligen blodiga uppträden egt rum, Guvernören löper stor fara, Från Nicaragua hafva några tillförlitliga underrättelser icke anländt; men man tror allmänt, att Walker tagit en ömklig ändalykt. RIKSDAGEN. Ridderskapet ooh Adeln. PLENUM DEN 21 MARS E. M. Diskussionen om prins Oscars apanage. Andra punkten af betänkandet om första hufvudtiteln föredrogs, deri utskottet tillstyrker ett anslag af 106,000 rår till prins Oscars hofhållning. Grefve Anckarsvärd fann den antagna delningsgrunden, eller att Sverge skulle betala tolf sjuttondelar och Norge fem sjuttondelar besynnerlig, och kunde ej godkänna den, då ej något beslut derom blifvit fattadt af representatioaen i begge rikena. Riksakten innehölle ej heller något derom, utan endast att begge rikena skola betraktas såsom tvenne sjelfständiga stater. I afseende på summan, yrkade tal. att den borde nedsättas till 70,000, hvilken summa vore omkring tre gånger mera än rikets högste embetsman åtnjuter i lön. Hr Gripenstedt medgaf, att lagligen ingen bestämmelse fans i afseende på delningsgrunden för rikenas gemensamma u ; men under antagande att välmågan vore ungefär lika, -hade folkmängden tagits till delningsgrund, hvilken ock legat till grund för beräkningen af detta anslag. Då kronprinsens hofhållningssumma begärdes, hade ständerna just klan drat sakpaden af en sådan beräkning; derföre hade Tegeringen nu velat gå deras uttryckta önskan till mötes. Om summans storlek ville tal. icke yttra sig, utan hänvisade till betänkandet. Hr C. B. Liljeköök upplyste, att utskottet följt den i kongl. propositionen antagna delningsgrunden, och yrkade bifall. Hr Stiernsvärd. Uti full öfverensstämmelse med de al mig tillkännagifna åsigter då första, punkten tili afgörande förevar, nemligen att icke andra personella anslag måtte beviljas än till H. M. konungen, H. K. H. kronpinsen och H. M. enkedrottningen, yrkar jag afslag å den nu till afgörande föredragna andra punkten. På det likväl ingen må tro, att detta afslag föranledes af småsinne eller prutningsbegär, ber jag att få förklara, hvad många inom detta hus äfven hafva sig bekant, nemligen att min afsigt varit des, att i händelse ståndets beslut rörande första punkten blifvit i öfverensstämmelse med mitt yrkande, så hade jag kommit att begära återremiss på förevarande andra punkt, på det statsutskottet, som nu ensamt tillkommer motionsrätt i ämnet, måtte blifvit i tillfälle föreslå ökning af H. M:t konungens enskilta hofhållningssumma, och hvartill, om det egt rum, jag skulle hafva yrkat bifall. Medan jag har ordet, begsgnar jag tillfället uttala mitt ogillande öfver den i K. M:ts nådiga proposition förekommande fördelningsgrund emellan Sverge och Norge af det äskade anslaget till H. K. H. prins Oscar, då denna icke eger stöd uti någon gruodlagsenlig akt de båda rikena emellan. Jag vill derföre icke hafva sagt att jag ieke anser det högst nödigt, att en sådan akt måtte blifva upprättad, som grundlagsenligt komme att bestämma i hvad proportion anslag borde utgå till personer, hvilka befattningar äro gemensamma för båda rikena. Men då en dylik för närvarande icke finnes, har jag ansett orätt vara att den blifvit åberopad för det itragavarande anslaget til prins Oseär. Besyonerligt nog har denna fördelningsgrund dock icke blifvit använd, der mig tyckes att den i främsta rummet bordt blifva det, nemligen med hänseende till H. M. konungens och H. K. H. kronprinsens apanage; ej heller med hänssende till apanagerna för H. M. enkedrotiningen, H. K. H. kronprinsessan, H. K. H. prins August och H. K. K. prinsessan Enugenie; slutligen ej heller med bänseende till det begärda bosättningsoch bröllopskostnadsanslagei för H. K. H. prins Oscar. Mig synes således att enda orsaken till dea anförda fördelningsgrunden, då det gälde det ständiga anslaget till H. K. H. prins Oscar, vore att finna uti den önskan, attaf Norges storthing få beviljad den äskade summan 44,000 rdr. Jag är dock öfvertygad, att nämde summa kunde blifvit beviljad, utan att man såsom stöd härtill behöft använda, hvad som egt rum. Efter hvad jag redan anfört, yrkar jag afslag på andra punkten, eller å det föreslagna anslaget till H. K. H. prins Oscar. Jag kommer dock icke att besvära ridderskapet och adeln med någon votering i ämnet, utan öfverlemnar åt majoriteten inom detta hus att i saken afgöra. Ber dock, det ridderskapet och adeln, innan den beslutar at ett-så betydligt ständigt anslag som 106,000 rdr skall beviljas H. K. H. prins Oscar, måtte lägga på sinnet: att vi för närvarande ega 800 afskedade officerare otgh underofficerare, hvaraf större delen ega familj, och hvilka vid framskriden ålder befinna sig ett rof för nöd och bekymmer i följd af otillräckliga pensioner och stegrade priser för tifsförnödenheterna, utan att derföre likväl ett enda ord till afhjelpande af detta förhållande förekommit uti de hittills afgifna nådiga propositionerna; att vi desslikes ega cirka 8000 afskedadesoldater, hvaraf en stor del uuder anförda omständigheter icke erhålla större underhåll af staten än cirka 1 sk. bko om dagen, utan att ej he!ler någon dem rörande framställning frän regeringens sida försports; slutligen att farfadren till den unge prins, som nu anses behöfsa ett årligt underhåll af 150,000 rår rmt, vid dennes ålder icke egde stort mer till Bitt underhåll än sin soldatportion och tobaksskilling, hvilket detta oaktadt icke hindrade honom blifva er verkligt stor man, och hvaraf synes att penningar icke erfordras: för att framalstra storheten. Tvärtom skulle jag vara benägen tro, att om han vid förenämde älder egt den ifrågavarande summan såsom inkomst, så hade han icke blifvit hvad han blef. Frih. Tersmeden. Utskottet har ej ingått i bedömande af delningsgrunden, utan endast följt densamma, eftersom någon skulle antagas och den efter folkmängden vore rimligast. Tal. erkände, att en gång måste en sådan lagligen bestämmas. Tal. fann tankegången besynnerlig hos den som yrkat afslag, derföre att Jen af honom yrkade principen ej antagits. Anslaget vore väl hufvudsak och formen bisak. Frih. A: Cederström yrkade afslag, på grund af prineipen och delningsgrunden. Hr L. J. Hjerta. Den enskilte representanten tvekar stundom att upptaga ståndets tid, då det kan antagas att utgången i afseende på beslutet är gifven på förhand. Men att följa denna grannlagenhet skulle merändels bjuda tystnad i detta stånd just i de vigtigaste frågorna, åt hvar och en, som ej delar en med visshet förmodad pluralitets åsigter. Tillfällen gifvas dock, då det kan vara af intresse ej blott för ögonblicket, utan ock för framtiden och historien att se de åsigter och-skäl derför, som äfven ledawöter tillhörande minoriteten haft att framställa. Vid 1812 års riksdag, då indragningsmakten infördes, var den dynastiska exaltationen att bifalla regeringens förslag derom säkert lika stor, som den kan vara i den nu här förevarande frågan, utan att i öfrigt jemföra dessa ärenden med hvarandra; blott några få, och ett vida mindre antal opponerade då emot det bifall man hade förmått tillvägabringa; men för efsertiden har det kanske ej varit alldeles utan nytta, hvad desse få yttrade. I saken instämde han ieke med dem, som yrkade på rent afslag å andra punkten, derföre att deras åsigt angående medJens ställande till konungens disposition ej vunnit vid voteringen. Deremot ansåg han det tillräckliga follkemligt uppfyldt med det af statsutskottets minoritet föreslagna mindre beloppet, 70,000 rdr årligen, när dat sam arhållas från Norre läggas dertill.