som ett noli me tangere, som det vore en fasa redav alt på något sätt röra vid. Han erkände, att dei skuilg vara svårt och måhända sirida moi naiionen sått att betrakta samiliga medlemmarne af konuvga huset, om de, såsom hr Ribbing uttryckt sig, skulle förvärfva sitt bröd uti en borgerlig rörelsa gsnom aktivt deltagande i bandel eller fabriker; men sådaut kommar ju aldris i fråga, då nationen består dem för lifstiden en riklig bergning utan behof att arbeis. Angående förbudet för prinsar att gifta sig iuom andet, erinrade han, att detta ingalunda är dem förwmenadt. De gå endast genom sådan förbindelse m: ste om arfsrätten till tronen, och det beror på den fve, om de för den husliga säliheten såsom pri män vilja försaka nysanämda arfiratt ellar icke. Hr Dalman W. F. Innan ordningen kommit till honom att uppropas, hade ämnet på ömse sidor blifvit nästan uttömdt. Han skulie således ej länge fresta ståndets oiålighet att komma till ett slut, mes utbad sig likväl att få göra några få anmärkningar. Man hade å motsidan förnämligast fästat sig vid det,beroende, hvari en furste skulle komma till regenten genom att uppbära underhåll från dennes civ.llista. Men talaren funne detta beroende mindre tungt än beroendet vid hvarjo riksdag af rikets ständer. Prinsen vore i förra fallet mera sjelfständig än i det senare, åtminstone behöfde han icke söka folkgunst, för att få behålla sitt apanage eller deri vinns til:ökning. Om dessutom, såsom nu vore i fråga, konungen erhölle en tillökning i civillistan för det ansifna ändamålet af ökade utgifter till någon furste inom konungafamiljen, kunde det väl icke sättas i tråga, att denme furste ju fioge åtnjuta sin rätt ika säkert som om summan vore uppförd i staten. Det vore i öfrigt besynnerligt att fråga aldrig uppstode om kongl. prinsars beroende af regenten så länge de voro ogifta, utan att man först då de skulle förmäla sig ansåge dem böra blifva oberoende. Min hade vidare sagt, att då en prins icke finge bekläda civila embeten, han derigenom redan vore stäld i ett annat förhåliande än andra svenska medborgare, hvarföre en skälig ersättning borde lemnas honom af staten; men talaren hemstälde, hur pass oberoende en furste skulle anses vara äfven om han kunde innehafva rikets högsta embeten med en lön af 10 till 12,000 rdr bko. Man hade vidare sagt, att äfven om det vore lämpligt, att en prins egnade sig åt landtbruk och bergsbruk, han dertill saknade medel. Talaren erinrade likväl att högstsalig konungen haft ganska betydliga egendomar, och att detta väl kunde blifva händelsen äfven framdeles, då det visst icke skulle lända hvarken konungen eller landet till skada, om dylika egendomar ansloges till och förvaltades af konungens slägtingar i stället för af arrendatorer och intendenter, som, att döma af erfarenheten, icke kunnat frånvinna desamma just någon särdeles afkastning, utan snarare skött dem med för lust för den höge egaren. Dessutom funnes ju betydliga kung:gårdar, hvilka i framtiden skulle kunna arrender1s likaväl af furstar, som af andra tämligen förnäma medborgare. Vid 1834 års riksdag var det till och med ifrågasatt att såsom faddergåfva förära prins Oscar Höjentorps kungsgård i Westergötland, ehuru konungen afböjde iörslaget. Slutvigen ville tal. tillkännagifva, att han icke ansåge den för prins Oscar begärda summa vara öfverdrifven, utan gerna ville medgifva en motsvarande tillSkning i konungens cirillista, men han ansåge det rara vigtigt i politiskt hänseende, att man icke iorätta de ett särskillt hof för hvarje prins som gifte sig, äfvensom han trodde det alltid skola leia till besparing och til vida ringare anspråk på lysande hofhållning, derest underhållssumman utginge från regentens civillista, än såsom särskilt apanage från statskassan. Talaren trodde således, att man äfven ur shushålloingens, synpunkt gjorde rätt uti att hällre stämma i bäcken än i åm. Han tillstyrkte såedes bifall till den af hr Stjernsvärd begärda proposition. Hr Gripenstedt. Att grundlagens anda skulle förbjuda ett särskilt anslag åt en arffurste, vore en vilifarelse. Förbudet mot lifgeding, som är eit förbud mot utöfvande af regentmakt inom någon särskilt de! af landet, kan ej innehålla ett förbud mot at: hafva ett underhåll. Det vore en felaktig åsigt, att med det konstituiionelia statsskicket skulle öfverensstämmea att alla anslagssummor skola gifvas åt konungen; sådant närmade sig tvärtom det sbsoluta statsskicket, som anser riket såsom ett fideikommiss. Annorlunda vore det i konstitutionella länder, särdeles i Sverge, der sjelfbeskaitningsrätten är så utpräglad, att dec ingår i de minsta detaljer, hvarföre det var oväntadt ett från detta håll höra ett undantag härifrån göras. Skälen för ett särskilt anslag och mot sam manslåendet vore t.ex.: 1:0 blefve en jemkning häri sexom mycket låttare; 2:0 kunde ett sådant.beroende, som yrkades å andra sidan, långt ifrån av verka till en för landet betryggande ställning, föranleda förvecklingar inom konungafamiljeu; 3:o obilligheten af förslaget i betraktande af nuvarande :inskränkningen.. Med prejudikatet vore ej särdeles farligt, ty en framställning om ett anslag kunda ej ske utan särdeles skäl, emedan man eljest riskerade ett afslag, för hvilket man ej ville utsätta sig. Detta sunde man således öfverlemna åt kommande ständer. Denna fråga vore alldeles olika emot andra, vid hvilkas afgörande fördelar och olägenheter måste noggrant afvägas; ty af motionens antagande skulle följa endast olägerheter och få eller inga fördelar, hvadan talaren yrkade bifall till utskottets förslag. Grefve D. Frölick hade den åsigt, att man bort :aga saken som en hyllning åt regentea, då han bortgifter sin son. Anusåg hr Ceaderschiölds avmärkningar obestridda Talaren ville ej lågga dem tilllast, som stridde för principen, att hafva: tagit fel, men jade sisia talaren till last att han undar första hufvudtitelo fört det, som under ingen hufvudiitel bort föras, att han, med kännedom em svenska folket, ej -ådt konungen att icke göra någon proposition i äruaet. Talaren trodde, att i sådan händelse någonaksad man inom detta hus skulle hafva gjort framställning derom, och, om så ej skett, att det älegat statsaiskottet att göra det, men särskilt från budgeten. Hade så skett, hade denna diskussion om beroende, vådor och prejudikat varit obehöflig, då bade saken framstått i sin enkelhet; men dettahar ej.skett, omedan man har vant sig att skrufva grundlagen. Ta:aren hade hört, att det tillhör de despotiska styrelserna att prinsar erhålla anslag af reganten. Det vore ieke mindre despotiskt, då en finansminister nära aog i form af en debstsedel afskickar begäran om nslag, och utskottet, valdt af partier, bifaller allt Talarsan ansåg likgiltigt, om punkten bifalles elier ej; jet tjenar ej till annat än att Öppna ögonen på folet BR fetare rna — Fran 6 tet br AR ro BR Inget ör KR KR Hr Stjernsvärd frågade, om konungen vore så fai8, att.han -j kunde gifva sina barn några medel. Man har ansett som förnedrande att furstar skulle sara arrendatorer; talaren ville erinra, att kronprin sen. arrenderar Beckaskog. Vid hvad man talat om yrken . ville talaren erinra om Axel Oxenstjernat .kerbruk på Tidön, och trodde det vara väl om hvarjz ragent egde denne mans egenskaper, tom voro förvärfvade i det borgerliga lifvet, i hvilket ock den su varande franske kejsaren förvärfvat sina Hr 4. Ribbing upptog till besvarande de riot honom riktade anmärkningar, samt försvarade sin åsigt. Frih. Tersmeden upptog äfven till vederläggning de sjorda anmärkningarne. Man hade sagt, att utskottets käl emot motionerna vore svagt, men man kan vara svag och ändock starkare än motparten, och det anförda vore starkt nog. Den af motsidan framstälda åsigcen. kan ej vara hämtad ur grundlagen, hvilken jenJast talar om konungen, hvadan ingen förpliktelse, i ag grundad, här finnes. Men en annan grund finnes, som ock utskottet anfört. Då alla andra anslag äro .å minutiösa, frågade talaren hvarföre de ifrågavaraude ej borde behardlas på samma sätt, och trodde motsatsen j vara förevlig med god hushållning. s s i I e 1 1 g s f : g On er u å s a k