för min skyldighet att oppet uttala dcmMm, da Jag vEatt på detta rum finnas många, som hafva samma tankar, men anse sig af vissa förhållanden hindrade att öppet framträda. Dessa förhållanden kunna ick: annat än på det bögsta ogillas: då ridderskapet och adeln samlas för att öfverlägga om landets bäs:a vare sig om första hufvudtiieln eller något annat, så få icke konsideratioper komma i fråga. Tjenster eller relationer få icke bindra någon att vare en sjelfständig represevtant, som öppet strider för hvad han anser räst och för sitt land gagoeligi. Ja, får derföre förklara, ati jag till alla delar gillar b baron Cederströms motion, ty, enligt min åsigt bör en arfprins endast vara beroende af sin konuag och ieke stå i direkt beröring med nationen, ej heiler bör han hålla något lysaude hof, då han är att be trakia såsom en, om än i följd af sin börd icke obe märkt, likväl i förbållande till staten, enskilt person. Men deremot bör H. M:t konuogsns hofhåll ningssumma anslös så rundelig, att ej oupphörliga jemkniogar i sådana detaljer, som till exempel vec och ljus, behöfva förekommsz. Statsutskottets skäl. att vid dödsfall eller dylikt anslaget skulle minskas och att sådant vore obehagligt, håller ej stånd; jag kan ieke finna hvad som hindrar H. M:t kovungen, att lika väl som han utaf rikets ständer begår sir eivillista ökad, då han det behöfver, att lika vä: säger jag, tillkännagifva för rikets ständer, då dev kan minskas, samt huru stor summa han anser öf verflödig. Jag får px dessa och flera skäl yrka, ac statsutskottets betänkande förkastas utaf ridderskapet och adeln samt att hr baron Cederströms motios antages. Hr Stjernsvärd kunde ej inse, att öfverläggningev om första hulvudtitelu vore ömtåligare än andra frågor, ty han byste det fullkomligaste förtroende til konungens inför samtid och efterverld uttalade valspråk. Tal. kände intet annat skäl för anslag, än det som är grundadt på arbets; men något sådant egde ej här rum. Man har talat om inskränkningarne i furstarnes frihet; tal frågade, ifall förbudet attbekläda civilt embete borttoges,. huru det skulle se u: om furstarne skulle göra sin lärospån i hofrätten elder kollegierna. — Visserligen skulle de utan någor gradpassering kunna erhålla presidentsembeten, men dessa fordrade dock arbete, som kanske vore mindre angenämt. Tal. hade visserligen hört en poetisk skildring af giftermålsbalken, men kunde ej ingå derpå. Emot denna uppoffring, hvilken fördel erhölle de ej? Jo, en fördel, som icke bör lemnas ur sigte nemligen arfsrätt till Sverges krona samt till att styrz Sverges folk. Man har tälat om borgerliga giftermål; ett bevis derpå funnes hos Europas störste monark, som icke var det mindre derföre att han tog Josephine till gemål. Man har talat om oberoends. alldeles som man talar om oberoende i afseende på dagligt bröd för embetsmäsnen, men derom vore bår ej fråga. Det vore väl, om prinsar egnade sig å: landtbruk och bergsbruk, hvilka icke mera än hof loften skulle göra dem oskickliga till regenter. Tal. uppläste alla de hofstater, som finnas i Danmark, och frågade, om meningen kunde vara att hos oss vilj tillvägabrioga något dylikt. I Norge funnes inga andra anslag än åt konungen, tronföljaren och enkedrottningen, hvadan man ej behöfde söka exempel från despotiska stater. Yrkade afslag och en sådar uppstallning af hufvudtiteln som i Norge. Hr RB. T. Cederschiöld hade förut förklarat sin åsigt, att så länge vissa band vore ålagda prinsarna, så borde de nfva särskilta anslag. Att förvärfva förmögenhet genoa giftermål i enskilta hus, är nu dem förbjudet; att blifva Jaodibrukare kunna de ej utar medel. Upphäfvandet af banden borde derföre först föreslås. Man har velat hafva anslaget under annar form, för att hindra prinsarae från att göra opposition. Från hvilka bar denna åsigt utgått? Jo, just från oppositionen. Deri låge ingen konseqvens. Tal hörde till inte; parti och kuode derför ena gånger tala för en kunglig proposition, en annan gäng emo: en annan; tal. hade ej heller varit på hofvet, ock förklarade sig säkoa de egenskaper, som dertill erfordras, samt kände prins Oscar endast till utstendet, hvadan han ej kunde misstänkas att af personliga bevekelsegrunder yrka bifall, samt hyste för öfrig! den övertygelsen, att annat än penningar kunde be gegnas för att bilda ett parti. Hr Fåhreus, 0. I. Om den åsigt, hvarifrån anmärkningar mot utskottets betänkande utginge, blefve gällande, skulle sådant både i financielt och administratift hävseende meuföra olägenheter. Anslagets sammanförande med konungens hofhållningssumma skullc hafra den menliga följd, att, om genom någon förändring inom den kungliga familjen anslagsbehofve: förminskades, sådant dock icke kunde föranleda en derefter lämpad jemkning af hofhållningssumman. Med hänsigt till det administrativa, skulle sammanförandet medföra behofvet af en dubbel bokföring. Grundsatsen, att prinsar af dei kungliga huset, som ej stode tronen närmast, borde qvarhållas i en så beroende ställning som möjligt, sade man, vore könstitutionel. Den vore dock hvarken konstitutionel eller förenlig med statslärarn eller ens med moralen. Grundlagen stadgade förbud för prinsar att hafva lifgeding, att bekläda eivila embeten oeh att, utan konungens samtycke, inträda i gifte. Den siste talaren hade såväl nu, som: vid: tillfället då friberre Cederströms motion remitterades, på ett öfvertygande : sätt utvecklat det -rättsvidriga af de slutledningar, som man derifrån velat draga till stöd för motionen. Om från synpunkten af högre statsintressen lagstiftarne funnit de anförda inskränknivgarne mnödvändiga, hvad kunde derifrån icke anledning hämtas, att äfven i andra hänseenden en kunglig arfpric: borde vara stäld utom. de allmänna rättsförhållandena. Men detta skulle han ju blifva, om han, ehuru till myndiga år kommen, fortfarande skulle vara stäld under ekonomiskt förmynderskap och följaktligen i denna del vara beröfvad den medborgerliga frihet, som enligt allmän lag tillkommer hvarje annan svensk undersåte. Dettunde lika gerna sägas om den, som hade det missödet t. ex. att vara döfstum, att försynens mening påtag.igen vore, at: den olyeklige äfven borde vara beröfvad synen. D. det måste antagas, att en arfprins kunde komma att ärfva tronen, ålade detta ju honom förpliktelsen at äfven bilda sig för sin höga bestämmelse, att lefvö och verka för den. Man hade talat om landthushållning, om bergsbruk; men det frågades, om denne art af verksamhei vore en skoia för dem, som möjligen komme ätt bestiga tronen; dessutom fordrade: ju dertill medel, och sådane viile man icke låta arffurstarne sjelfständigt förvaita. Kanske sfsåge mör utvägen att vara förpaktare af andras egendomar, ocl detta vore visserligen mera konseqvent, enligt den yrkade principen af beroende. Med grundlagen ihauå ville man fasthålla arffurstarne i oberoendets band: men ingen nekade tronföjjaren att hafva sin sjelf. ständiga hushållning. De åberopade inskränkningarnc gälde dock i grundlagen alla prinsarne af kunglig: huge:, och om den derifrån dragna slutsatsen ich vore giltig för den ene af dem, så kunde den ick: heller vara det för de öfrige. Flere talare hade uppstält-jemförelser med andra länders civil-listor; mer det vore vida vigtigare att hämta prejudikatei från vårt eget land. Under mer än halftannat år hundrade hade, med undantag af närmaste tronföljarne, här icke funnits andra till myndiga år komnt kungliga prinsar än hertigarne Carl och Freårik under Gustaf III:s och Gustaf IV Adolfs tider, och dessa prinsar hade haft hvar för sig sin särskilt be och sådant med uttryckligt åberopande af gaälnde regeringsforms stad d all iv betänkandet. 8 tadgande. Yrkade bifall i He LJ. Hjerta ansåg välej oförenligt med det konstitutionelia samhallsskicket eller den annurs följäs seden i vår Stätsreglering att utställa abelag särskil! för flere medlemmar af konungshuset, och erktinde le LÅ I. Då