Aftonbladet – 24 mars 1857, sida 2

lom uppfånga ljufva ord, som falla från engarnes iäppar. Jag dödar aldrig en fogel; ty Jen sänder Gud mellan oss och englarne till att tecken. Hvad har anden mera sagt dig? frågade Teddy. . Han lärde mig att också löfven i skogen hafva sitt språk, sade Dred, ty jag uppstod och såg, och se, der voro tecken ristade på löfven och bilder af alla lefvande ting — med underbara ord — hvilka de orättfärdiga ej förstå skola, men de utvalda skola dem tyda. Och se, tecken äro ristade med blod — hvilket är lamsens blod, som faller likt dagg från himlen. Fanny såg förbryllad ut. Hvilka äro de utvalda? frågade hon. Doe äro de hundrade och fyratio och fyra tusen, som följa Lammet, hvarthän det går. Englarne hafva fått befallning, tillsägande dem: Kommer jordea intet vid, förr än I teckpat dessa med mitt insegel på pannan. Fanny förde handen instinktmässigt till pannan. Tror du de skola sätta sitt insegel på min panna ? frågade hom. Jan, sade Dred, sådana som I höra himlen till. : Har anden ssgt dig det oekså?, frågade Fanny, som började känna sig ängslig. Jä, anden har sagt mig mänga sådana tinga, sade Dred. Han har också uppenbarat mig kuaskapen om elenonterna, planeternas Vvandrisgar, flodens och ebbens gång och årstidernas vexling. Fanny såg undrande ut, och tagande på armen sin korg med vilda drufvor, gick hon långsamt bort, tänkande att hon skulle fråga Ti om saken. I detta ögoablick hördes ett prasslande ljud bland det mörka löfvet i den store eken, som