Brenehley att uppnå. Desse båda lärde hade under let djerfva och farliga uppstigandet att uthärda en möoch hagelstorm. — Rastsohukoch Eufratjernbanorna. Detbekräftas genom underrättelser från Konstantinopel, Itt hr Layard verkligen erhållit koncession för Rustichukbanan. Den skall gå från viken Saros direkte ill Donau, beröra Adrianopel och med undvikande Mf omvägen kring sunden medelst en grenbana stälas i förbindelse med Konstantinopel. Angående Bufratbanan berättas det, att den generalmajoren Chesney meddelade koncessionen blott har afseende å Seleucia-Dschaber-Kalissibanan. Porten, som utan )rsättning lemnar all mark, hvilken ej är enskilt illhör:ghet, äfvensom allt byggnadsmateriel, garanerar 6 procent, och den behållning, som öfverstiger ) pröcent, skall delas mellan den turkiska regeringen och bolaget, hvilket erhållit oktroj på 99 år. Den jord, somtillhör enskilta personer, skall naturigtvis, på samma sätt som i-andra fall tillgår, uppkattas enligt expropriationslagen och af bolaget betalas. — Närgångna vargar. Den 16 Febr. på aftenen tilldrog sig i Norge, att en bonde på hemvågen blef öfverfallen af en värg på blott 50 alnars Mstånd från en gård. Bonden märkte icke vargen örr än dehhe bakifrån högg honom i benet och ref jönder hans byxor. Bonden blef naturhgtvis för;kräckt och ropade på hjelp; men vargen lät ej skrämna sig deraf. Först då mannen fick fatt i en bradrid honom liggande gren af en björk och slog omkring sig dermed, lyckades han få vargen ifrån sig, Bh att ban kunde fortsätta sin vandring. Vargen slog likväl sina lofvar pära framför honom, ända till dess bonden var alldeles invid gården. — Samma dag gaf big enovarg in bland en skock getter, som betade i granskapet af boningshusen på en bondgård. Den get, som vargen ämnade göra till sitt byte, rests sig i detsamma på bakbenen, och då vargen öppnade käftarne, för att bita henne, stångade geten honom midt i gapet, så att ena hornet fastnade och vargen ej kunde komma lös. Medan vargen försökte beria sig, företog sig en bock att stånga honom i silorna, troligen på ett ganska eftersryckligt sätt, ty pnan folk hann anlävda till stället, begaf sig varfen, så snart han lyckades komma lös, på flykten lt hvad han förmådde. Dagen derpå gjorde han lock sin sak bättre. Han å:erkom då jemte en kamrat, och dessa båda vargar togo en get och hjelpies kt att bära Benne till skogs, utan att låta afskräcka Big sf några till hjelp skyndanie personers skrik. Kautschuband. I Wien har man nyligen börjat nbinda böcker i kautsehuband. Denna inbindning har väsentliga fördelar, då banden med lätthet låta appslå sig och, utan att brytas i ryggen, förblifva iggande i den gifna ställningen. — En glädjeflickas lefnad och död. Ifranska idningen La Presse låses för den 8 dennes följande skakande lefnadshistoria: I går på morgonen upptäckte några stenbrytare på djupet af det stenbrott, ler de skulle brja sitt arbete, det blodiga och förärligt stympade liket af en stackars qvinna, som förkortat sitt lif genom att störta sig nedistenbrottet på ett djup af mer-än 320 fot. -Poliskommissarien igenkände snart denna qvinna, hvilken aftonen förut lemnåt ett Höspital, derifrån man bortvisat henne, emedan hon -hade-en obotlig sjukdom. I hennes kläder fann man ett bref, skrifvet med blyertspenna och affattadt i följande ordalag: Jag är nu (6 år gammal; jag heter H. Fordom var jag vacker och dyste i Paris, der jag var känd under namn M lilla markisinnan.. Jag hade hus i staden ock på landet, domestiker m. m. Kom så en förfärlig jukdom. Ett-år derefter var jsg ful; Ännu: ett år, ch man hade sålt allt hvad jag egde. Då började ör mig ett förskräckligt lif. Jag underhölls af allnänna allmosor och släpade mig fram från det ena hospitalet till: det andra, ty man behöll mig ej länge 17ar på hvarje ställe: jeg var obotlig! I förgår körde man ut mig från! hospitalet. Hvad skall jag tamig ill? Jag har ej mer än en utväg, sjelfmord. Beden för. mig, I som finnen min döda kropp.,