Aftonbladet – 20 mars 1857, sida 2

Essex, som tror henne död, tillropar Elisabeth med ett uttryck af djupaste smärta: Ve öfver den, som skall avara härför inför Gud ! Med denna scen, som, om man afser från det mindre sannolika deri, att den nyss med vapen i hand tagne rebellen får inträda i drottningens rum, är särdeles effektrik och väl beräknad, afslutar egentligen handlingen, och således torde äfven sjelfva stycket dermed -ha bort sluta. Allas öde och ömsesidiga förhållanden äro nu afgjorda, och de drag författaren sedermera i femte akten tillagt, för att komplettera teckningen af de framstälda bilderna, på det de skola erhålla den karakter, hvari han velat låta dem framstå, hade otvifvelaktigt kunnat få en plats i det föregående. Den femte akten synes sålunda väl mycket beräknad på gripande effektsoener, och ehuruväl några bland dem äro i och för sig särdeles lyckade och lemna skådespelarne tillfälle att fira triumfer, finnas åter andra, om hvilka omdömet måste utfalla mindre fördelaktigt. Så t. ex. låter författaren grefvinnan Rutland uppträda såsom vansinnig, ehuru han dels ieke sätter denna omständighet i något synnerligt eller åtminstone mödvändigt samband med hvad som sedermera inträffar, dels icke kunnat frigöra sig från all imitation af vansinnighetsscener i äldre dramer, hvartill kommer orimligheten, att drottningens omgifning icke skulle från hennes person hålla en vansinnig person aflägsnad, särdeles som författaren låter Elisabethuttryckligen befalla att den vansinniga icke får insläppas. Och härmed ha vi angifvit hufvuddragen i Laubes drama. Det återstår oss endast att tillägga, det författaren, om han än naturligtvis sökt att öfver sina bilder breda ett något förskönande skimmer, likväl på det hela ganska troget hållit sig till den historiska sanningen, liksom man i händelserna, fastän anordnade efter dramats fordringar, återfinner den bufvudsakliga gången af Essex-historiens utveckling. I afseende på lokalfärgen kunna vi dock icke anse författaren ha lyckats göra illusionen så alldeles fullständig, ty man påminnes allt emellanåt, att skådespelet, fastän rörande sig på engelsk grumd, har ett tyskt Arap eng, i . en uppmärksamhet vi ansett sjelfvastycket förtjena, har emellertid föranledt oss att så länge sysselsätta oss med detsamma, att vi för dagen icke ha något utrymme öfrigt att yttra oss om utförandet på vår seem, utan mödgas uppskjuta dermed till i morgon.