STOCKHOLM den 20 Mars, Ehuru det ieke hos något annat stånd än hos ridderskapet och sdeln är afgjordt, att statsutskotiets betänkandesr angåerde statsregleringen skola till afgörande föredragas redar i mergondagens plenum, torde em märmare granskning å pressens sida af detta vigtiga ämne ieke längre böra uppskjutas. Vi göra derföre en början med det betänkande (n:r 4i), som fått dea sllmäana benämningea af prineipbetänkandet, ehuru det verkligen är svårt att urskilja, hvaruti de prineiper, som deri afhandlas, egentligen bestå. Den vigtigaste af de principer, som betänkandet efter vår tanka hade bort afhandla, har åtminstone besynnerligt nog blifvit helt och hållet förbissdd. Vi mena principen för de af regeringen föreslagna löneförhöjningarne för embetsoch tjenstemän. I detta hänseende förekommer visserligen i motiverna till utskotteta betänkande å ena sidan, att den under de senare åren inträffade betydliga stegring af prisen å de flesta lefaadsförnödenheter och behofsartiklar obestridligen ofördelaktigt inverkat på löatsgarnes ställning, och att rättvisa, billighet samt det allmännas egen fördel fordra, att staten genom sin ruellankomast söker att afhjelpa den förlägeashet, hvaruti löntagarne härutinnan råkat, mer å den andra sidan har statsutskottet tyckts antaga, att den inträffade prisstegringen och de nuvarande Penningeförhållandena bero på tillfalliga omständigheter, hvarföre det icke syntes lämpligt :tt statsn för längre tid ikläder sig förbindelser, hvilka kunna hafva till följd, att den skattdragande finge äfven framdeles, när värden på egendom, produkter och arbete tilläfventyrs falla, fortfarande till statens embetsoch tjenstemän utgifva hvad dessa under tillfälliga behof få sig anvisadt; hvartill ytterligare komme, att en definitiv lönereglering skulle i väsentlig mån lägga hinder i vägen för de förändrade organieationer af embetsverken, som framdeles kunna ifrågakomma.r Från dessa motiver har utskottet likväl endast kommit till den slutföljd, att de löneförhöjningar, rikets ständer bevilja, skola anvisas blott för den tid hvarunder nu skeende statereglering blifver gällande, dock med de inskränkningar bäruti, som för särskilta fall tilläfventyrs kunna finnas lämpliga.s Såledeg bar utskottet väl här uppstält en allmän grundsats, men endast till skenet, emedan undantagen derifrån kunna blifva hur många som behagas. Detta sätt att gå tillväga kunna viicke anse vara det rätta. I de fall nemligen, der utskottet icke ansett sig böra ingå i slutlig pröfning af de äskade löneförhöjningsbeloppen, hade, efter hvsd vi förut vid flera tillfällen yttrat, utskottet bort fastställa. en allmän prineip för de förhöjningar, som under den inträdande statsregleringsporioden bort medgifvas. Denna princip synes vara tämmeligen lätt funnen, Bemligen den, att, i anseende till de stegrade lefnadskostnaderna, utskottet föreslagit, att förhöjningen skulle utgå med en viss procent, motsvarande den ökade lefnadskostnad, som utan tvifvel för närvarande är för handen. Och då denna ökade dyrhet otvifvelaktigt drabbar tjenstemännen i lägre grader vida hårdare än dem i de högre graderna, så hade denna proeent eller detta dyrtidstillägg, såsom det heteri Danmark och Norge, billigtvis för tjenstemän med ett lägre lönebelopp, t. ex. under 2000 rdr rmt bort bestämmas högre (t. ex. till 3374 eiler 40 procent) och för tjenstemän med högre löner något ligre (t. ex. till 25, 1624 procent eller mindre). Detta hade varit en princip, hvarigexom utskotiet undvikit ganska många siötestenar och svårigheter; t. ex att, såsom nu skett, på sitt sätt defiaitift pröfva hvarje tjenstemazs rät till förhöjning i mån af tjenstens vigt och göromålens mängd, hvilket naturligtvis innebär en helt anaan utgångspunkt och står i uppenbar strid med det anförda motivet för löneförhöjningarne, eller den dyrare tiden. Genom det förra förfarandet hade utskottet äfven förekommit åtskilliga nu begångna orättvisor och godtyckligheter vid bestämmandet af förhöjaingarne samt tillika gifvit regerirgen faktis:t tillkänna, att hennss proposition 1 detta ämne varit så bristfälligt uppstäld och motiverad, att rikets ständer hvarken kunnat eller bort ingå i slu:lig pröfning deraf eller göra sig skyldiga till dea principiöshet, hvarai regeringens förslag i flera hänssenden bär uppenbara spår. Utskottet hade då tillika ovilkorligen nödgat regeringen att, derest hon Önskar en definitiv regiering, ockeå samtidigt dermed framlägga åtminstone grunderna för en organisati.nsplan, som kunnat af rikets ständer antagas. Denna åsigt hafva vi förut framstält och kunna icke frångå densamma. Den gäller likväl icke sådana embetsverk, hvilkas Organisation ansetts icke kunna eller böra förändras eller af hvilka en reglering redan skett. I afseende på dessa hade nemligen en definitiv lönereglering bort kunna af pstatsutskottet föreslås. Sådant är till exempel, att döma efter utskottets eget betänkande, för