Aftonbladet – 20 mars 1857, sida 1

mest ljufva eteriska välljud och hvars klagande molltoner omvexla och inmänga sig med stridssåsger och brusande segerhymner. Dred, som ständigt lyssnade till dessa underbara toner och tydde dem enligt sin oupplysta öfvertygelse, hade, under den tiden koleran rasade, lefvat ett lif af ständig oro och väntan. Detta var för honom första inseglets brytande — ljudet ef den första engelns basun; oeh ännu många ve skulle följa derpå, trodde han. Han var ej af naturen fiendtligt sinnad mot någon mensklig varelse. Då han uppgjorde planer till sammeansvärjningar och blodsutgjutelse, betraktade han dem med hela den lugna beslutsamheten hos en man, som anser sig såsom ett domens verktyg i en mäktigare hand. Ehuru sällan framkallad dagen under den vilda ensligheten af hans lefnadssätt i träsket, fanns der dock inom honom en åder af denna själens godhet, som dragar till sig oskyldiga barns hjertan och de lägre djurens förtrolighet. Ofta sågs han under lediga stunder roa sig med att pröfva sin makt öfser dessa senare genom att lucka till sig foglarne och. ekorrarne ur skogens dunkla gömmor och mata dem. Han hade vaxligen alltid ett litet förråd af korn till detta ändamål i fickorna på sin jagtdrägt. Just i detta ögonblick, medan han låg fördjupad i sina svärmande drömmar, hörde han Teddy, som var i närheten, sakta ropa. systern. Ack Fanny, kom och se på ekorren här hur vaeker ban ärl Fanny kom ifrigt springande. Hvar ser du honem? frågade bon. Åh, nu är han borta — han kilade undan bakom det der trädet. (Forts. följer:)