Aftonbladet – 19 mars 1857, sida 3

Jlandshöfdingsembetet, utan att något svar ännu afhörts. Man berättar, att beslut om en dylik linie är fattadt, men att bristen på för skicklig ansedd Å person till densammas anläggning ännu hindrar förefiaget för längre. tid... Vi äro deremot öfvertygade Tom -att tjensitemännen i Wenersborg och Karlstad både skulle vilja och kunna åtaga sig ledningen af denna abläggning, så att något verkligt hinder bristen på byggmästare ej förefinnes. Trafikon här i orten är så betydlig, och tillika så mycket beroTeode af konjunkturerna, att den framför många and dra orters har anspråk uppå att blifva omhuldad af vederbörande, helst då, när trafiken sjelf genom depeschafgiften efter all anledning fullt ut återbetalar de gjorda förskotterna och, utan statens bidrag, underhåller anläggningen. De nödlidande i Vesterdalarne. Den i går omnämda inbjudningen till teckning af bidrag för dessa nödlidande är a! följande lydelse: I det hopp, att det varma och verksamma deltagande; som-af svenska allmänbeten egnas Finlands nödlidande invånare, icke skall hafva undanträngt medlidandet för egna landsmän, hvilka af enahanda olyckor blifvit hemsökte, våga undertecknade anropa de lyckligt lottades barmbertighet till förmån för en af nästan total missväxt hemsökt landsort,Vesteidalarne, hvars alliid knappa och med största möda förberedda skörd uåder sistliden böst af en ovanligt tidigt infällande frost med snöfall till sldrästöpsta delen tillintetgjordes. Till följd deraf har nöden der blifvit ytterlig för den vida talrikaste del af befolkningen, som icke är i tillfälle att med arbetsförtjenst sig lifnära, och som torde böra beräknas till minst 10 å 12,000 personer. Den undsättning, hvilken bittills kunnat af allmänna medel beviljas, är förtärd, magasinerna alldeles uttömda, och den upprörande skildringen af eländet i Finland och af de usla lifsmedel, hvilka, till 1öljd deraf, der måst tillgripas, har sin fulla motsvarighet icke blott i de egentligen så kallade Vesterdalarne, utan ock i en och annan af tillgränsande socknar. De milda gåfvor, hvarmed hufvudstadens invånare skulle vilja lindra denna zöd, emottagas och redovisas tacksamt af undertecknade, äfvensom för samma ändamål anteckningslistorfinnas: i Huldbergs boklåda i bazarer vid Norrbro, samt dessutom i de mest besökta boklådorna. Välgörare i landsorten behagade aatingen till undertecknad biskop eller till Vesterdalarnes kontraktzrprost; kyrkoherden Gustaf Thunblad i Malung, öfversända sina bidrag. Äfven dessa skola med tacksamhet å de hu!pneg vägnar redovisas. Som eländet ej botar blott, men. redan inträdt, är den snaraste bjelp tillika den käraste. Stockholm den 14 Mars 1857. Christ. Er. Fahlerantz, Biskop. Lars J. Gezelius, Bälter Sven Ersson, Riksdagsfollmäktige från den af missväxt hemsökta orten. — Vi bafva i gär i korthet refererat bevillningsutskottets betänkande: om den allmänna bevillningen och tedogöra här edan i ännu större korthet för de deremot anmälda reseivationer. För egen del skulle vi -hafva rätt mycket att säga i detta ämne, i fall vi änsåge det löna mödan och icke. skola leda till en för våra läsare afskräckande vidlyftigbet: Viskulle nemligen önska, att hela bevillöingsförordningen, sådan den för närva rande är uppstäld, omarbetades efter en helt arvhan plan Och med uteslutande af en hel massa reglementsriska föreskrifter, som endast förvilla och i det hela äro af en alltför underordnad beskaffenhet :att inrymmas i den författning; rom utgör likasom sjelfva inseglet på utöfningen af svenska folkets sjelfbeskattningsrätt.. Och i sanning förefaller det oss besynnerligt att, då bevillningsutskottet haft och har så många utmärkta ledsmöter. och då man från detta utskott-fått emottaga många högst förtjenstfulla betänkanden och förslag rörande tullbevillningen, man hitintills saknar ända tll hvarje tillstymmelse af en förenklad: och efter någon princip uppstäld stadga om den i vissa fall vida ömtålgare så kallade allmänna bevillningen. Msn bibehåller här alltjemt den gamla oredan och vidlyftigheten med alla dess onödiga småiaktiga d-etaljer; men såsom vi redan antydt, detta Jä rer väl icke kunna bjelpas, åtminstone icke vid denna rikecag. Några få eörskilta omständigheter kunna vi likväl icke underlåta att nu anmärka. Främst bland dem ställa vi afskaffandet af de så kallade minimitarifferna för beskattningen i städerna, olika efter olika städer och olika klasser, hvilka tariffer vid förra riksdagen i viss män nedsattes till hälften, men nu åter blifvit fördubblade af den anledning att ds mamma i taxeringskomiterna ofta snsetts så som maximitariffer. Vi fråga här först och främst: Hvartill tjena. då egentligen dessa tariffer, Gå i allt fall taxeringsriännen äro, enligt en annan paragraf i bevillvingsförordnir.gen (S 102), både berättigade och förpliktede att efter sin öfvertygelse antingen nedsätta eller höja afgiften? Författningens tariff ä ju då alldeles öfverflödig, likazom den ofta är vilseledande. Ett fullkomligt barbari synes det också vara, att då beskatiningen skall ske efter inkomst de skattdragande äfven här skola vara indelade i klasser, så att t. ex. för en grossbandlare, som kanske förtjenar endast 1000 rår, en högre minimiafgift skall vara stadgad änsför en minuthandiare, som förtjenar fem gånger så mycket, eller att en handlande i Qt lh ala nns R oo FR LAR KK