STOCKHOLM den 19 Mars. Marua Svergos oeh Norges folk, båda uppspirade fråm samma rot, likväl till följd af flera förhållander i sekler varit främmande för kvsrandra, är allmänt bekamt. Bland de orsaker, sem i äldre tider mest härtill bidrogo, var Norges långvariga afhängigheotsförhållande till Danmark, och Sverges täta fejder med detta rike, hvars konungar ieks sällan hade all möda ospard att äfver under freden underblåsa den ovilja oeh de emåtvister, som så ofta uppkomma emellan grammar ech fränder, dessa må nu vara nationer eller individer. Den föreningsakt, hvarigenom omsider Sverge och Norge å 1814 skulle ingå ett förbund oeh bilda en politisk enhet, var och förblef i flere hänssendea ett hastverk. tiftarem sjelf synes ha uppfattat föreningen blott och bart såsom ex persozslunmion. De billiga eftergifter, han ej mindre af klok statemannaberäkning äm af den humanitet, som tillhörde hans natur, gjorde norska folket. voro visserligen egnade att bereda honom detta folks vördnad och erkärsla, men kunde iexe utöfva något egentligt inflytazde på unionens befästande. Till utjemnanrde af de soeiala och kommersiella kantigheter, de politiska missförstånd, som fortfsrande höllo d: bida folken på ett moraliskt afstånd ifrå hvarandra, vidtog har under hela sin långe regering, oss veterligen, icke ett emda steg Huruvida denna uaderlåtorhet hede sin grurc i ett rissförstående af den enda sunda poli tik han här bade att följa, eller var oafsigtlig, derom må historien döma. Resultatet var och förblef i hvilketdera fallet som helst detsamma. De båda folken uppfattade å sin sid: lika ensidigt föreningens idd. Norrmännen tycktes betrakta unionen nästan såsom ett ondt. om ock ett nödvändigt ondt, hvarutur man till vinnande af egen sjelfständig och sträng isolerad utveckling, borde draga så mycker fördel som möjligt. Svenskarne åter kund: länge ej inse någon nytta för sig i dem ny: föreningen, och ville allra minst antaga de åt deras konung gifna nya kroxa eller förbättringen på riksvapnet såsom någon fullgod ersättning för Fislards förlust, såsom unionens stiftare hade förespeglat. Saknade af materiella och andliga kommunikations medel samt kollisioner i hamdelsoch nä ringsförhållarden m. m. bidrogo i sin mår ait underhålla en söndring, hvilken ytterligare ökades genom sinnerstämningens begagvande för särskilta partiändamål inom de Dåd. rikena, äfvensom genom retsamma skrifter och artiklar, utgångna från såväl Nerges son Sverges publicistiska press. I våra dagar har omisskänneligen försports en början till förändring i dessa beklagansvärda unionsförhållanden, och första väckelsen till en sådan förändring kan märkvärdigt nog sägas hafva utgått eller åtminstone föranledts från ett häll, der man fordom minst skulle ha förmodat något sådant, nemligen från Danmark. Det är allmänt kändt, och bör allmännare erkännas, att skandinavismens ide utgått från Köpenhamns och Lunds universiteter;. att Upsala och Kristiania universiteter först sedermera med värma. uppfattat densamma;och att man sålunda nästan skulle kunna säga, att vi först genom Darmark kommit till en närmare andlig gemenskap med Norge. Att denna gemenskap börjat odlas och uppfattas icke blott af den akademiska ungdomen, utan ock af alla dem; hvilka ega ungdom i hjertat och blickarne riktade emot ett högt framtidsmål, derom vittnar mer än ett glädjande tecken. Flera af Sverges och Norges regeringar tillsatta komitser hafva på den senaste tiden sökt bereda en ändamålsenlig lösning af.en.del bland de unionella tvistefrågorna, och vigtiga förslagäro i följd häraf dels redan föreslagna de i bådarikena nu församlade Jagstiftande församlingarne, dels att ytterligare förvänta. Flere röster hafva härunder redan inom den svenska representationen röjt sig, vittnamde buru man äfver inom vår lagstiftande församling börjat korama till insigt om betydelsen af den stora skandina: viska frågan, bvilken omsluter så många andra. Vi erinra exempelvis om grefve Fröliobs anförande på riddarhuset i anledning af grundlagsförändringen amgående rätt för konungen att till rikets tjesster utnämna utländningar, hvaruti talaren utförligt ådagalade vigten af en närmare anslutning till det norska brödrafolket, samt om det af grefve. Björnstjerna nyligen föreslagna amendement . till lagförslaget om utländska mäns näturalisatien och den diskussion, som deraf föranleddes. Detta amendement innebär det förslag, att 1:sta punkten i den blifvende naturalisationsJagen skulle erbålla följande hufvudsakliga lydelse: Svensk medborgarerätt tillkommer hvarje välfrejdad Norrman, som sig i riket nedsätter ; hvarefter 2:dra punkten skulle sedan komma att afhandla, buru utländsk man må naturaliseras. Efter att bland motiverna för detta förslag hafva anfört, bura grefve Frölich, redam då förslagat. or förändring af 28 regeringsformen (om utländske mäns anställande. i.statens tjenst) förevar, yrkades afslag derå,emedan det icke innehöll någon bestämmelse till norrmännens fördel, samt beklagat, att man äfven 1 naturalisationslagförslaget hade förbisett, att Normännea icke i Srerge borde betraktas likasom hvarje annan utlärdnieg, yttrade motionären : Jag hoppas likväl, att rikets ständer både kunna och skola för sin del godtgöra glömskan. Jag vet, att i lagutskottet sitta män, de der lika varmt som