at Vidsitt första omnämnande af grefve C-H. Anckarsvärds fest den 13 Mars yttrade sig Svenska Tidningen derom :så: väl med mycken aktning om festtillställaren, som äfven med framhållande deraf, att den hvälfning, hvars minne nämde dag firades, var sådan, att Sverge öfver detta blad i sina häfder Kän vara lika stolt :som England öfver revolutioneft 1688. Under de dagar som sedamn dess passerat, synes bladet ha fått någon tillskyndelse att se saken ur annan synpunkt, ock uppträder i dag med en artikel, der efve Anckarsvärd skarpt klandras för det an tagit initiativet till denna dags firande. och derför beskylles bland annat för obegriplig taktlösket. I sammanhang: härmed utvecklar bladet den åsigten, att det är ihögsta grad opassande att fira den 13 Mars, som nu benämnes den ,olyckliga dagen. Det finnes — menar Svenska Tidningen — en per tisk moral, som förbjuder att fira en konungs störtande från tronen, och en dylik dag kan aldrig bli någon glädjefest. Ättlingarne till de män, som 1809-uppträdde såsom handingens män och derigenom rädt dade fäderneslandet, kunna visserligen hafva skäl att på den dagen tyst knäböjande tacka Gud, för det deras fäder icke kommo under bilan, sågrom de lagligen skolat, om icke lyckan varit med dem; men icke: böra de firå några fester. I sammanbang dermed framhålles såsom ädelt och riktigt, att fäderneslandet viskterligen bör förlåta dessa män för hvad de gjort, eftersom det var nödvändigt, men icke tacka dem. Vi nöja oss för tillfället att till bågkomst anteckna dessa utgjutelset af en ultralegitimistisk uppfattning af förbållandena, som man hog oss efter 1809 sällan hört så rent och öppet uttalas; på samma gång vi på det kraftigaste protestera mot denna, efter vårt sätt att se, alldeles falska och onationella uppfaitning och emot den politiska moral, som skulle förbjuda ett fritt folk att fröjda sig vid minnet af den dag, då den absoluta konupgamakten, i en halffånig och af den oerhördaste egoism förblindad despots person blifvit krossad. Den Mars lämpar sig särdeles väl att af svenska folket firas och skulle utan tvifvel fö; lösgesedan varit firad genom allmänna folkfester, om den icke inträffade under en årstid, som hos oss ej lämpar sig för större sådana. SET