Aftonbladet – 18 mars 1857, sida 2

börliga, i det ham förestälde att det likasom afrundade hans råa, oslipade uttryck och gjorde hans bön — såsom han skulle yttrat sig — mera lik en hvit bön. Med from förtröstan lade sig Tiff derpå med bredvid sina barn och somnade roligt ins 00 Huru oskyldiga, milda och vänliga äro icko alla Guds verk i naturen. Det blida och älskande väsende, som våra synder förvisat från menniskohvimlets tillhåll, dröjer ännu bland skogens tysta skuggor. Ljufva falla månstrålarne mellan de daggstänkta blader, fridfull är nattvinden, som böjer trädens susande topar, och öm och huld den sakta fläkten, som far så stilla fram bland de bäfvande blomstram och de skälfvande skogsgräsen, som skyddande böja sig öfver de mederlösa barnens hufvuden. Ö du, som bär inom dig ett svidande och sargadt hjerta, som vämjes vid menniskohvimlets fåfänga äflan och sträfvan, gå ut bland skogarne, och du skall finna 5onom, som sade: Såsom en moder tröstar, så vill jag trösta. Jag vill kommas såsom en dagg öfver Israel och han skall växa såsom en lilja och slå rot i Libanonx. Nå väl, de sofvo der lugnt och stilla na:ten låag. Mellan tre och fyra på morgonen begynte en trast, kom hade sitt bo i vinrankan öfver deras hufvudem; ett sakta qvittrande samspråk med nägra af sixa grannar; icke en högljudd sång, förstår ni, utan likasom en liten sakta frågande undran hvad klockan kunde vara; och hade ri i detta ögomblick varit derute i den tysta skogen, skulle ni kursat höra blaad alla dess träd — tallar, bokar och ekar, gummiträd och larix — en sakta prassjasde rörelse-af tusentals små fåglar, som vakwade och sträckte sina vingar. Öfverallt i de klättrande vinramkorna, der små mjuka befjädrade varelser hängt gungande för vinden hela natten, uppsloges nu