Aftonbladet – 18 mars 1857, sida 2

måste också ni hvila en smula; jag ser att edra ögon äro färdiga att falla ihop. Se här her jag en gammal schal, som jag stoppade i rockfickan; svep den omkring er medan jag skrapar ibop en hög tallbarr der borta. Sådana räknas för att vara egement bra alt ligga på, skall jag säga er, ty de lära vara så helsosamma, ser ni. Se så, titta bara — en sådan ohemult rar hög jag har krafsat ihop.o Jag är trött, men jag är icke sömnig, sade Fanny. Men, Tiff, hvad tänker du göra M . Göra! upprepade Tif skrattande, med en liten släng af sin fordna munterhet; ho ho ho! Tiff tänker sitta uppe för att grunda, ser ni, grunda på foglarne i luften och liljorna på marken, och allt det der vackra miss Nina plägade läsa om. . Under många veckors tid hade Fanny tillbringat sina nätter uppe på kojans qvafva och dammiga loft, med det solheta taket midt öfver hufvudet och bullret af liderliga bacchanalier der nere. Nu låg hon inbäddad bland de mjuka, doftande tallbarren och såg upp till det af månens strålar genombrutna löfhvalfvet uppöfver henne, och lyssnade till sorlet af de sakta fallande daggdropparne och till de susande löfvens halfnöga hviskningar. Stundom sväfvade den svala nattvirden bland tallarnes toppar med ett susande, svällande sorl, likt vågen, som bryter sig mot en aflägsen strand. Månens strålar, der de gledo in mellan vinrankans dunkelgröna löfverk, kastade sitt brutna, glänsande ljus i nyckfulla strimmor öfver gräset, plötsligen belysande än ett stort silfverskimrände ormbunksblad, än en klase hvita blommor, och derpå lika hastigt öfverlemnende dem åt mörkret, för att gå att förgylla några fläckar af de kaöliga och skrofliga trädstammarne, medan hvarje vrå af djupare skugga upplystes af de glim