Aftonbladet – 18 mars 1857, sida 2

hans närhet, hade xoga reda på den som försiggått med gamle Tiffs och barnens öde. Då han derföre såg dem der sofvande under bar himmel, förstod har med ens hela förhållandet, Han betraktade barnen, der de lågo slumrande så ljuft vid trädets fot, och ett mildare uttryck smög sig öfver hans ansigte, medan han mumlade för sig sjelf: De famnaa klippan till skydd. Han öppnade derpå en väska, som han bar öfver axeln, och framtog derur en eller två kornkakor samt hälften af en stekt hare, som hans hustru Jagt in till matsäck åt honom dagen förut, och läggande det i gräset nära dem, skyndade han bort till ett ställe i skogen, der ban tänkte träffa något villebråd änmu innan solen gått upp. Fogelsärgen, som vi nyss beskrifvit, väckte slutligen gamle Tiff, van vid tidiga timmar. Han satte sig upp, gned sig i ögomen och sträckte på sig. Ham hade haft en god sömn, ty hans lefnadsvanor voro ej sådana, att de kunde göra honom granntyckt i fråga om beqvämligheter. . Gud ske lof, sade han vid sig sjelf, hur det än går, så ska den der qvinnar förgäfves se sig om efter barnen i denna välsignade dag, och härpå utbrast han i en af sina gamla halfhöga uthäållarde skrattsalvor vid tanken på hur qvickt han lurat henne. Bevara oss — tycker just jag hör henne, Tiff, Tiff, Tiff, skriker hon. Skrik ni och larma bäst ni gitter, T:ff hör er iate, och inte barnen heller, de kära välsignade lammen. Här vände han sig för att e på barnen osh fick i detsamma ögozen på det lilla matförrådet. Först stod han alldeles som förstenad med armarne upplyftada i djupaste förvåning. Mån tro engeln verkligen hittat till dem? tänkte han.