Aftonbladet – 18 mars 1857, sida 2

små nymornade ögon — ett lågt halfbviskande qvitter hördes och derpå er högljudd, klar och gealjudande korus af frisk harmoni, svarande fråm träd till träd, fröjdefull och jublande, som hade aldrig en morgon förr dagats. Morgonstjernan hade ännu ej sjunkit — icke heller hade östern ännu sänkt sitt purprade förhänge, och månen, som lyst hela natten, stod der ännu likt ett tåligt brinnande ljus i en stilla kammare. Det är ej många, som vakna nog tidigt för att höra denna fåglarnes första kör; de, som sofva till soluppgången, förlora dem, och med den tusen mystiska behag — sällsamma, ljufva förnimmelser, hvilka likt arladaggen båda solens uppgång. . Men ehuru Tiff och barnen ännu sofvo, är det ingenting som tvingar oss att blunda för det faktum, att mellan tre och fyra på morgonen sågs framträda ur träskens snår en mörk skepnad, hvars vandringar oftare hade natten än dagen till vittne. red hade varit ute på en af sina nattliga färder, för att utbyta skjutet villebråd mot krut och kulor, vid en af de ofta omnämda små handelslokalerna. Under återvägen påträffade han helt oväntadt de sofvande. Hans första rörelse vid denxa anblick var häpnad och förvåning; derpå böjande sig ned öfver den sofvande gruppen, kände han snart igen dem. Dred var gammal bekant med Tift; och hade mer än em gång måst gå till honom för att be om hjelp åt flyktingar i träsket, eller för att få något ärende uträttadt, som han sjelf ej vågade åtaga sig. Likt alla af hans race, var Tiff så out rundligt bemlighetsfull och tystlåten vid alla dylika uppdrag, att barnen aldrig haft minsta skymt till aning om dessa besök. Dred, hvars blick, skärpt genom vanan, aldrig förbisåg någon förändring som timade i