Aftonbladet – 18 mars 1857, sida 1

sket till, hvarest ban visste att många flyktingar höllo sig fördolda, hvilkas undangömda tiliflyktsort han hoppades på ett eller annat sätt kunna uppspåra. Omkring klockan ett utkammo de ur den täta småskogen och befunno sig på en liten öppen plats, hvarest en vinranka, nedhängande i naturliga festoner från ett högt gummiträd, bildade en slags löfsal. Månen sken klart och stilla och en svag vind rörde sakta vinrankslöfven, aftecknande det enas skugga mot den blanka grönskan af ett annat. Daggen hade fallit så starkt i dessa fuktiga regioner, att man då och då, när en sakta vindfläkt susade bland träden, kunde höra dess droppar pr ssla som regndroppar bland löfven. Teddy hade länge bittert klagat öfver trötttet och Tiff satte sig nu ned 1 den Hlla naturliga löfsalen oeh tog honom ömt i sina armar. Sitt ned, miss Fanny; så att Tiffs lille snäl!a gosse är så trött? Nä, då skall han sofva, ja skall ban så; vi ha gjort ett godt stycke väg redan, om jag icke misstager mig, och de skola nog icke kunna snoka upp oss. Här ha vi bara Guds egen välsignade skapelse omkring oss, och den skall nog icke sqvalira på de stackars flyktingarne. Så — slut han sina klara ögon, gudsbarnet, och sof i fo. Tiff upphof sin darrande stämma och sjöng den gamla och dock aldrig utnötta vaggsången: När oskulden sofver, Små englar stå vakt. Inora några ögonblick var Teldy djupt insomnad, och Tiff, insvepande honom i sin egen stora hvita öfverrock, lade honom sakta ned vid trädets fot. Herren vare lofvad, hör finnas inga bränvinsångor, sade han, och inga rusiga kritter att väcka honom; och nu, käraste miss Fanny,