Aftonbladet – 18 mars 1857, sida 1

välsignade söndagen hon var hos oss? Herren vare lofvad, som skickade henne till oss! Jag har haft mera godt än nån kan tro af det hon läste för oss. Men tror du verkligen vi skola få se någon engel? frågade Fanny med en skymt af bäfvan i rösten. Jag vet aldrig om vi förstå oss på att tala vid sådana. Åh, englarne ä säkert ett rättfram och välmenande folk, och ta nog icke illa vid sig för ett ord bredvid mun eller så, sade Tiff. Vi ä naturligtvis icke så finbildade som de, förstås, men så ba de nog också icke väntat det heller. Och det är min tankes, sade Tiff, att när en är hederlig och ärlig och gör det bästa en kan, så behöfver en icke rädas att tela hvarken med englar eller någon ann, ty ser ni, vi tala ju med Herran sjelf i bönen; och Gud signe Honom, han taret icke illa upp — alls inte; och nu har jag riktigt fått i mitt hufvud, att Herren tänker föra oss genom öknen och bringa oas lycka, och derföre, ser ni, tänker jag följa hans stjerna just som de vise männen., Allt medan hantalade, banade han dem väg genom de täta skogarne iriktning åt kärret, i det de med hvarje ögomblick kommo allt djupare och djupare in i den obanade småskogen och de täta vildsnåren. Barnen voro vana vid att hela timmar vandra i skogen, och lifvade af tanken på att hafva undkommit sina plågoandar, följde de Tiff med gladaste beredvillighet, der han gick framför dem böjande undan törnbuskarne och vinrankorna med sina långa armar, allt emellanåt vadande med dem öfver en sumpig sträcka eller trängande sig fram mellan de sammangyttrade orenarne af något kullfallet träd. Klockan var öfver tio på qvällen då de begåfvo sig å väg och midnatten var nu redan förbi. Tiff sade fortsatt vägen i samma riktning åt tiä-!