Aftonbladet – 17 mars 1857, sida 1

finnas, som skola kunna bekräfta dess sanning. Om dessa snarare finna bilden matt och dragen oklara, så må de ursäkta målarens ovana hand och hans ofta tårade öga. Wahlberg var liten till växten, vi skulle tro omkring 5 fot 8—9 tum, men af utmärkt goda proportioner, med högt, bredt bröst, senig och stark, ehuru alls icke groflemmad. Hans hufvud var kort och högt, håret ljusbrunt och rakt; ansigtet rundlagdt och rödlett, annan hög och vackert hvälfd, näsan lätt böja, läpparne tunna, vanligen slutna, ansigtsuttrycket öppet, mildt, vänligt, oftast allvarligt; någon gång flög deröfver en sky af svårmod. Ögonen, till färgen blå, voro festa, forskande, genomträngande, ehuruväl goda i uttrycket; han led ofta af ondt i dem, följder af deras ansträngande, såväl under resan som masd göromålen hemma. Det oaktadt kunde han skrifva nästan mikroskopiskt smått, och hang bref bära vittne derom, äfvensom om en vacker handstil. Hans rörelser voro bestämda och säkra, men saknade grace under vanliga förhållanden; deremot Få han starkare rörde sig; sprang eller hoppade, kommo styrkans och vighetens behäg fram, och få voro de som kunde följa honom i hastighet, ännu förre i uthällighet. Ofta under sin hemvaro i Stockholm företog han fotvandringar, och alltsom stadens qvalm lemnades bakom honom, som farten ökades, lifvades hank sinne, rörelserna blefvo elastiska, mod och eid strålade ur devanligen allvarsamma dragen, och i dessa stunder kunde man få höra ett och annat äfventyr från hans derpå så rika vandringslif. an var gladast bland barn och företrädesvis i sällskap med sina systerbarn, dem han kögligen älskade. Han vär i allmänhet jding ill lynnet, och när någon förtret gjördes Honom, uppbrusade han icke, ondgjordes ieke,