Aftonbladet – 17 mars 1857, sida 1

tyda, att den metod Wahlberg använde icke är bevis blott på en personlig förvägenhet hos honom, utan sanktionerad af hans egen föregående och andras erfarenhet. Trettiosex elefanter (72 tänder) under denna resa, fälda till största delen af hans egen hand, visade ej blott säkerheten i denna hand, utan ock att hans jagtsätt var godt. Att han slutligen sjelf blef ett offer för denna jagt må ej förundra, ja det bör ej smärta djupare än hvilken annan död som helst, knappast så mycket; ty han föll midt under sin käraste sysselsättning, så att säga midt i segerloppet, och efter all anledning var hans död ett ögonblicks verk. Hans trogne tjenare Kooleman öfverlefde icke länge sin herre; han dödades af en buffel; Kusken Jakob dog af sjukdom i April 1856. Wahlbergs samlingar, sorn, sist de afhördes, voro vid Otimbinque (Swakopfloden), blifva af Andersson hemsända, efter att de på det mest samvetsgranna sätt blifvit skyddade af Wahlbergs vän Fr. Green och hansutjenare Castry. De tvenne visa huru han förstod att viana hjertan. Och icke blott de; utan äfven de vilda, sjelfviska damoras sörjde djupt hans död. I sin berättelse derom yttrar Andersson: Infödingarne, som högt.skatta stor-: sinthet och mod, nästan dyrkade Wahlberg. Uti deras uttrycksfulla talesätt hörde man dem säga om honom, att den store anden Morems hade gifvit honom ett stort bjertan; äfvensom att, fastän han var en liten man, så var hans hjerta större än den störste mans. Efter denna öfversigt af Wahlbergs resor och lif återstår oss att gifva en framställning. a? hans p.rsonlighet. Må man ej tro, att en blind vänskap dikterat hans karakterstebkning, sådan den här nedan lemnas, Många